Den inte känslan

Härom dagen tog jag upp dessa tre i bilen på väg hem från jobbet. 

Jag sa först nej när mamman frågade om lift för bilen var rätt fullastad men det gnagde i mitt inte efter att jag nekat dem, såsom det ibland gör. Mamman såg så bekymrad ut också och jag stannade och vinkade in dem och stuvade ihop sakerna i bilen. De hade varit på sjukhuset i makete och mamman hade fått tandvård. Hennes äldsta barn var med för att hålla den minsta systern under tiden. Vi behövde stanna vid på en vårdcentral längs vägen men det var inget bekymmer alls för henne. Hon och barnen satt kvar i bilen och väntade. De hoppade sedan av i Bulongwa, glada över att lyckats komma undan bussbiljetten. Därifrån hade de drygt tre timmars gångväg till fots hem till sin by, samma väg som de gått tidigt samma morgon. Jag häpnade och insåg än en gång vilket tufft liv bylivet är. Vi var tre sjuksköterskor i bilen och vi kunde inte låta bli att peppra henne med frågor om allt från hur de bor till huruvida hennes man hjälper till med matlagning och barnuppfostran samt om de fått råd om familjeplanering.. (efter att vi fick höra att hon hade två ytterligare barn mellan dessa hemma). Hon hade tur och berättade stolt och glatt (trots svullnaden i munnen) om hur hennes make hjälper till med både barn o matlagning. Inte dricker han heller. Och till vår glädje hade de efter det fjärde barnet varit på samtal om familjeplanering och börjat använda preventivmedel! Jag grät en tår (såklart), berörd av hela situationen och skickade med dem en ananas jag hade köpt i makete och bad henne hälsa hennes man från oss! 

/Nora 

Inlägget skrivet av klockan 11:02 den 28 mars, 2017

En himmelsk ögonsten

Jag var på Kidope barnhem igår. Ett barnhem för barn både med och utan handikapp men med en gemensam nämnare av att de kommer från svåra förhållanden. Jag har tidigare fått ett väldigt dåligt intryck av standarden och förhållandet på barnhemmet och blev väldigt illa berörd vid ett tidigare tillfälle när jag kom oanmäld då jag skulle lämna en rullstol till barnhemmet. Det var i april månad, vilket är en kall och regnig tid här och mörkret var på ingång och det regnade. När jag kom dit låg de två handikappade barnen som då bodde på barnhemmet på cementgolvet på innergården, utan varken matta eller filt mellan sig och det kalla golvet. De hade kissat på sig och ingen av de hade någon tröja på sig. Det var säkert inte mer än 10 grader ute. Jag ropade på nån i personalen med det var ingen där och tillslut gick jag ut och ropade. Då mötte jag en granne som sa att personalen var på åkern. Jag frågade om hon var på sin åker eller barnhemmets åker, sin egen åker, svarade hon. Hon tillade sedan att hon brukar göra så, alltså lämna barnen och sen gå på åkern och jobba. Jag blev alldeles ifrån mig och tårarna började rinna. Jag gick tillbaka till barnen, hittade en matta i ett annat rum som jag flyttade över dem till, tog på dem tröjor som jag fann och la på dem filtar. Jag försökte ringa till föreståndaren men han svarade inte i telefon. Ja usch, det var otroligt jobbigt att se och jag rapporterade det sedan till min chef och även till föreståndaren som jag några dagar senare fick tag på. Ibland känner jag att vissa saker klarar jag bara inte av att möta. Det blir för jobbigt och som någon slags överlevnadsinstinkt är det som att hela min kropp bara vill backa ut ur situationen, stänga dörren efter sig och låtsas som att den inte sett eller hört någonting. Jag tror ni förstår känslan. Med detta barnhem har jag känt så. Det är egentligen inte heller mitt ansvar att engagera mig där alls utifrån mina arbetsuppgifter jag fått här men detta att vi bor så nära gör att de verkar tycka att det ändå angår mig.. Men jag har inte orkat åka dit och inte riktigt hunnit heller. 

I december dog ett av de två barnen på barnhemmet. Hemma, efter en vecka av diarré och kräkningar. Återigen smärtade det så i min själ och jag kände både smärta, ilska, frustration, skuld och mycket mer. Det är bara inte ok att ett barn dör hemma på det här sättet utan att ens bli tagen till sjukhuset, och dessutom på en institution som är till för själva barnen och som har som första uppgift att ta hand om dem. 

Föreståndaren ber mig med jämna mellanrum att komma och hälsa på när jag får tid men veckorna har sprungit fram men trots min överlevnadsinstinkt och mitt ”struts- beteende” har jag faktiskt tänkt att jag vill komma någon gång. Men det har aldrig blivit av. Tills igår. Det var ett anmält besök och jag blev direkt positivt överraskad. Det var städat och fint och det enda barnet som nu bodde på barnhemmet hade rena kläder på sig och verkade glad och nöjd. Men för att få en mer riktigt bild ska man komma oanmäld, och inte som idag… Jag kom tillsammans med min morbror Pelle som är här på besök några dagar. Min tanke med besöket var att uppmärksamma dem och barnhemmet, att samla personalen till ett samtal samt att uppmuntra dem och försöka påminna om det viktiga arbete de gör. Det blev ett fint samtal och jag hade förberett lite undervisning kring några av barns grundläggande behov. Kärlek, trygghet, fysisk kontakt, stimulering, kontakt med sitt ursprung, respekt för integritet, hjälp att sätta gränser, att bli lyssnad på etc. Jag avslutade med en hård? uppmuntran:

Det arbete som ni gör genom att ta hand om dessa barn är super viktigt. Det är barn som samhället många gånger ser ner på och ett arbete som kanske inte anses viktigt. Men det ÄR viktigt och det är ett Guds- arbete! Det ni gör för en av mina minsta, det gör ni också för mig- säger Jesus. ”Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40). Om du gör något av dessa barn illa så gör du Gud illa som en direkt konsekvens. Gud han ser dig och det du gör och jag ber dig att vara ärlig; om du inte kan utföra detta arbete med kärlek och omsorg så sluta ditt arbete med en gång. Du får gärna bete dig illa mot majsen om du är jordbrukare eller mot tyget om du är sömmerska men du får inte bete dig illa mot barnen. Vi ska inte räkna skatter på jorden utan skatter i himlen och de här barnen ni har här är några av himmelens skatter och det arbete ni gör när ni tar hand om dem på ett kärleksfullt sätt är himmelskt. Ni behöver vara en röst för de barn som inte själva har en röst här på jorden. Det är ert stora uppdrag. ” 

 Pojken på mattan heter Ombea och är 9 år och fantastiskt fin. Han är super kommunikativ fast utan ord och skrattade högt när jag låtsades att jag skulle kittla honom men kittlade min morbror Pelle istället. Här ligger han på innergården och jag har just introducerat såpbubblor för honom och han har burken med såpbubblor i sin hand. En himmelsk ögonsten. 

Kram Nora

Inlägget skrivet av klockan 05:42 den 9 februari, 2017

En högtidsdag med tårar

Jag berörs så ofta till tårar. Det känns ibland som min innersta dörr är lite på glänt. Som om dörren dit var byggt av blött virke som har ändrat storlek medan det torkat, liksom vår ytterdörr där det har blivit ett glapp på nästan två centimeter efter att den sattes dit. Så mycket av det jag möter berör mig och får mig att fälla tårar. Av glädje, tacksamhet, sorg, ilska, frustration… Men likväl berörd. 

Härom dagen handlade det om utbildning. Om glädjen hos en pojke som plötsligt förstod att han ska få läsa secondary school på en bra skola i storstaden. En pojke som står oss nära och som är som en bror till våra barn. Som har läst grundskolan här i byn, som bara har varit i staden en gång i sitt liv. Som är super ambitiös och snäll. Han slutade grundskolan i början på hösten och har sedan dess varit hemma och hjälpt föräldrarna på åkern och tagit hand om sina småsyskon, om korna, grisarna, lagat mat och mycket mer. I väntan på resultatet från skolan. Resultatet kom och det var bra vilket innebär att han får gå vidare till secondary school. Han blev automatiskt placerad på närmsta secondary school som bara ligger några kilometer från vårt hem. Det är en skola som tyvärr inte har någon särskilt hög klass, men som dock inte har så höga kostnader. 

Det har tagit ett tag för mig att förstå att i denna kultur kan det vara svårt att ha framgång. Det kan vara svårt att vara duktig och sikta högt. Nu tänker jag inte främst på att vägen dit är tuff utan för att det kan sticka i ögonen på de som står bredvid. Jag frågade en nära vän som läser på secondary school om hon med sina kompisar pratar om vad de vill bli när de blir stora. Hon sa att nej det gör vi inte. Det finns människor som kan göra dig illa om de förstår att du har stora ambitioner och de kan förstöra för dig. Hon tog exemplet med en väldigt duktig tjej i hennes skola som alltid fick bäst på alla examinationer. Det väckte avundsjuka hos klasskompisarna och genom häxkraft gjorde någon henne illa och vid varje prov fick hon jätte svåra magsmärtor och hon kunde inte längre skriva bra resultat. Usch och fy, vilket tuff situation tänkte jag när jag hörde detta. 

Ok, iallafall så hade föräldrarna till den här pojken letat efter sätt att kunna skicka honom på en bättre skola. Men de valde att göra det i skymundan. För att det inte skulle börja pratas i byn. Förra veckan var det dags för eleverna på secondary school i vårt område att ta sig till skolan för att börja terminen. Vår grannpojke var ett barn av sin värld så han frågade inte sina föräldrar om hur det skulle bli för honom utan han förtröstade på dem och på deras planer för honom. Dagarna gick och han började få en viss oro i kroppen. I början på veckan när han var på åkern med sin mamma tog han mod till sig och frågade henne och sa- alla andra barn i min ålder här i området har börjat skolan men jag är fortfarande här, ska inte jag också börja? Hon svarade att det är mycket som behöver förberedas innan du börjar och vi har inte förberett allt ännu. Dagen efter var hon på den lokala marknaden och köpte ett par svarta skolskor till honom. Han lyste upp i hela ansiktet när han tog emot dem samma eftermiddag och förstod att han faktiskt skulle få läsa vidare. Kvällen därpå bad mamman honom att förbereda sig för att resa till skolan och vi hade en kort avskedsstund runt elden sent på kvällen, han fick en ny skjorta av oss och vi åt lite svenskt godis. Jag tror han började ana att han kanske inte skulle till den närmsta skolan men det var fortfarande inte något det pratades öppet om. Dagen efter sa vi hejdå. Han hade på sig den nya skjortan och sina finaste kläder. Han strålade i ansiktet. Han hade förstått att han skulle till storstaden. Att han skulle få läsa på en bra skola. Det är inte självklart att få möjlighet att läsa. Det vet våra grannbarn så väl. Att få åka iväg och börja på en bra secondary school är en högtidsdag. Nu skulle han utanför denna skyddande plats. På egen hand. 

Jag såg på denna finklädda pojke och såg hans glädje över att han skulle få börja secondary school och hur han bar upp denna förmån så högtidligt. Jag rördes till tårar. Ja detta var sannerligen en högtidsdag.   

  

 Kram Nora

Inlägget skrivet av klockan 06:04 den 16 januari, 2017

Barn kan. Verkligen.

Jag har nyligen haft det tredje barnledarseminariet tillsammans med min kollega Adrik på stiftskansliet. Stiftet har alltså sju distrikt och innan sommaren är planen att vi ska hunnit runt i alla distrikten och genomfört samma seminarium. Lika påfrestande som det kan vara innan seminariet med förberedelser och kommunikation, lika uppmuntrad och energifylld är jag efter seminariet (dock med en kombination av stor trötthet). 

  
Jag vill berätta om sista dagen på det senaste seminariet i Ludewa. Hela helgen avslutades med en gudstjänst på söndagen. Den skulle hållas i en av församlingarna i distriktet och sammanslaget med konfirmation, dop och nattvard. Ni kan tänka er längden på gudstjänsten?? Kyrkan var i alla fall fylld med folk, barn, ungdomar och många släktingar o andra som vanligtvis inte går i kyrkan. Jag hade blivit tillfrågad om att predika och tackat ja och kände mig väldigt nervös inför denna fullsatta kyrka. Den som predikar har ju alltid ögonen på sig men när en vit människa predikar känns det som man har ännu fler ögon på sig. Och dessa ögon noterar varje rörelse, betoning, gest o varje litet klädesplagg du har på dig… Jag hade förberett en sammanfattning av vissa utvalda delar från helgens seminarium. Det handlade om Jesus och barnen, om hur barnen kan och har något att bidra med till vuxenvärlden, om rädsla, om kärlek och om barnuppfostran. 

Jag målade upp en historia om två familjer och demonstrerade det hela med två upp- och – ner- vända kartonger i två olika färger med två dockor som var barn i dessa olika familjer. Föräldrarna i det röda huset slog sitt barn så fort han gjorde fel och hade sällan tid för att lyssna på barnet. Barnet i det gröna huset blev inte slagen av sina föräldrar och de satt ofta med barnet i knät och pratade om kvällarna. Jag målade upp en händelse av när barnen var ensamma hemma och lekte med vardera husnyckel som sedan tappades bort. Dagen efter skulle familjerna till stan men insåg vid avfärd att nyckeln var borta och föräldrarna frågade sina barn. Har ni lekt med husnyckeln? Barnet i det röda huset sa med rädd röst att han inte vet något alls om någon nyckel. Barnet i det gröna huset började gråta och sa med skamsen röst att han lekte med nyckeln igår och att den försvann.

  
Jag ställde frågan till församlingen- ”Varför tror ni att barnet i det röda huset inte sa sanningen till sina föräldrar när de frågade honom om nyckeln?” Snabbt som ögat sträckte en liten pojke som satt framme på golvet upp handen och ställde sig upp och sa- ”Han vågade inte säga sanningen. För att han var rädd.” Det bröt ut jubel i kyrkan och jag ropade ut- ”Hörde ni? Hörde ni detta barn? Barn förstår och barn kan!” Det var otroligt starkt att se detta lilla barn ställa sig upp och höra honom tala rakt från hjärtat med dessa skarpa ord. Resten av gudstjänsten grät jag ca tio gånger… Jag kände mig otroligt berörd av barnen och upplevde det som om jag bar på en fysisk känsla av den kärlek som Gud har för dessa hans minsta. Dessutom var det både konfirmation och dop så tillfällena för gråt var många.. O i kombination med dessa tusen tittande ögon och min placering längst fram vid sidan av altaret blev det en härlig kompott… 😜

Hälsningar Nora 

Inlägget skrivet av klockan 05:40 den 22 december, 2016

Fest för våra barn

I söndags var det barnens dag, ”SikuKuu ya watoto” i den Lutherska kyrkan i Tanzania. Över hela landet uppmärksammas denna dag barnen och de får tillfälle att framträda med sång, dans och ibland även som predikant i söndagens gudstjänst. Ofta uppmärksammas barnen också genom att man har har nån form av firande efteråt, tex att det bjuds på mat. För en dryg vecka sedan var vi på gudstjänst i vår vanliga lokala kyrka i Nkunga. Där diskuterades då hur man skulle uppmärksamma barnen. Det var många som uttalade sig och bland annat tyckte man att det var så många saker församlingsborna skulle samla in pengar till just nu och att plånboken inte rymde mer insamlingar av pengar. Slutsatsen blev att församlingen beslöt att de inte kunde göra något extra för barnen efter gudstjänsten. Jag blev dämpad när jag fick höra detta och Hannes och jag beslöt att försöka göra något kul för barnen ändå. 

Så här blev det. Redan på lördagen kom moster Ragnhild och Salt- volontärerna Susanne och Simon för att hjälpa till med förberedelser. Kanelbullar bakades, två tuppar slaktades och rostades, ärtgryta tillagades och lekar förberedes…

Söndagens gudstjänst var fylld av barnsång och dans och det böds även på ett imponerande drama. Barnen var rörande duktiga och hade sina finaste kläder på sig. 

  
Under gudstjänsten i samband med att vi hade ordet och presenterade våra ärade gäster, som vi hade med oss, välkomnade vi in alla barnen, evangelisten, de äldste och söndagsskoleläraren Christian till en stor fest hemma hos oss efter gudstjänsten. Barnen verkade väldigt förtjusta och entusiastiska när vi i en något sånär samlad trupp promenerade mot vårt hus efter gudstjänstens slut. 

  
Framme vid grinden hälsades alla barnen personligt välkomna med en handklapp. 

  
Eftermiddagen fylldes sedan med mat (till nästan 50 personer), lekar, sånger, en liten samling med en kort berättelse från Bibeln om barnen och Jesus. 

 

Under samlingen kom plötsligt en skum figur i grå filt och svart hög hatt svepandes över gräset. En trollkarl från Östergötland med riktig östgötska hade hittat hit och trollade fram klubbor till barnen… 

  
Sedan var det fri lek. Såpbubblor, hopprep och bollar, och studsmattan såklart… 

  
Ragnhild var ansvarig vid studsmattan och såg till att endast fem barn hoppade i taget och att ingen trängde sig före i kön. Imponerande arbete då ingen förstod den andras språk. 🙂 Efter ett tag utvecklades ett speciellt ljud som hela kön stämde in i och som var signalen för byte!

   
 
Simon hade med sig en slackline (en lite bredare lina) som vi spände upp mellan våra två bilar där barn och vuxna (!) tränade att gå på till mycket skratt och tjoande! 

  
Vi avslutade med kanelbullar och ett tack till alla.  

  

 Sedan var kalaset slut och det var dags för barnen att gå hem. Såklart hann några barn snabbt springa till studsmattan för ett sista hopp innan mama Alfred kom och sa till att det nu verkligen var dags att gå. En sista handklapp vid grinden och sen var festen över. Vi vuxna som var kvar kände oss matta men väldigt nöjda över dagen och jag tror bestämt att barnen var det med. Två dagar senare när vår syster Monica och lilla Ingrid var uppe vid kvarnen i byn för att mala mjöl, hörde hon barn och vuxna prata om söndagens fest och om den konstiga linan som man kunde gå på och det där tyget med nät runt som man hoppar på… De är allt bra konstiga vitingarna. 🙂  Det bjuder vi på!!

/Nora 

Inlägget skrivet av klockan 07:21 den 6 oktober, 2016