Långväga gäster från Tjörn

Hej kära vänner,

Vi har just haft besök av tre Tjörn- bor; Elisabeth Ivarsson, Birgit Olsson och Liselott Högstedt. Det var inte vilka Tjörnbor som helst för de var representanter för Bulongwa Childrens Home. Föreningen BCH bildades när missionären Anna Pettersson var aktiv och verksam i Bulongwa och föreningen valde att efter Annas död att gå in ett avtal med EFS där de ger pengar för vår missionärtjänst här i Makete stift. 

 Elisabeth och Birgit blev officiellt inbjudna av det vattenprojekt som under ett halvår har gått av stapeln i Bulongwa vilket BCH har varit huvudsponsor för. Besöket handlade också om att se med egna ögon vad jag och Hannes gör, hur barnhemmet fungerar (vilket är föreningens hjärtefråga) och hur människorna i dessa trakter har det.  

 I vattenprojektet har de tre institutionerna Bulongwa Childrens Home, Bulongwa Science Institute och Bulongwa Hospital fått vatten. Projektet ägs av barnhemmet och tanken är att projektet ska vara självgående där varje institution betalar en viss summa i månaden för vattnet samt att privatpersoner i området kan få vatten indraget till sig för en summa pengar. Pengarna som kommer in beräknas räcka till lön för de lokala vattenteknikerna, för lagningar och till en social pott där en handfull familjer varje år får installerat vatten utan kostnad. 

Det var en stor dag när vattenprojektet invigdes och det var mycket sång, dans och tal. Invigningen var uppdelad i tre delar där den första delen var uppe vid den nybyggda vattentanken. Där förklarade ansvarig ingenjör om hur vattensystemet är byggt och vilka utmaningar de gått igenom samt vilka utmaningar som nu väntar. Efter det begav vi oss ner till barnhemmet där det var högtidligt iordningställt på gräsmattan vid barnhemmets vattentank. Kören från Amanikyrkan sjöng och musiken ljöd ut i högtalarna. Många från byn och de tre institutionerna i Bulongwa var på plats. Det firades en liten gudstjänst som avslutades med att de uppsatta banden runt vattentanken klipptes och duken togs bort över den ingraverade stenen framför tanken. På stenen stod ”Detta vattenprojekt i ELCT, SCD (south central diocese) Bulongwa, som är sponsrat av Bulongwa Childrens Home Sverige, under ledning av Elisabeth Ivatsson har idag den 20/4-2017 officiellt invigts av Biskop Levis Sanga Luhivilo av ELCT OCH SCD”   

Vattenkranen öppnades och bredvid fanns en hink med kokt vatten och muggar och representanter från de olika institutionerna samt fler fick ta sig en mugg vatten. Biskopen höll upp sitt glas högt och skålade med folkmassan.    

När ceremonin var slut förflyttades firandet till aulan på sjuksköterskeskolan där det var uppställt till fest. Kören tog emot folket och dansade järnet framför scenen. Biskopen ledde även denna ceremonin som innehöll presentation av alla officiellt medverkande samt olika tal. Allt varvat med sång från kören. Elisabeth höll ett känslosamt tal och även Hannes fick ordet en kort stund. Han passade på att även framföra en hjärtefråga hos barnhemmet till den statliga representanten som satt på scenen. Det handlade om barnhemmets ansökan om att registreras som barnhem. Förra året kom statliga representanter till barnhemmet och sa att barnhemmet måste registreras, annars kommer det att stängas. De påpekade många saker som barnhemmet behövde förbättra för att följa lagstiftningen och kunna bli registrerat. Hannes och barnhemsledningen jobbade hårt för att iordningställa allt enligt instruktionerna. Ansökan lämnades in på det statliga kontoret i Makete och därefter avtog tempot drastiskt. Var gång Hannes eller barnhemsföreståndaren Yohanna besökte kontoret för att fråga hur det gick med ansökan blev svaret ”kom tillbaka imorgon”. Innan årsskiftet var Hannes i Makete och hörde Tanzanias premiärminister hålla officiellt tal. Några av orden han sa var: ”Vi vill inte vara en stat som säger till sitt folk ‘Kom tillbaka imorgon, kom tillbaka imorgon'”. Hannes tog tillfället i akt och vände sig till den statliga representanten och berättade om detta. Han avslutade med att säga ”Kära kommunordförande, Jag ber dig, när vi imorgon kommer till ert kontor i Makete, låt oss inte bli bemötta med orden ‘Kom tillbaka imorgon, kom tillbaka imorgon'”. Det föll väl ut och när den statliga representanten själv höll tal en stund senare vände han sig till hannes och sa ”Det du sa till mig berörde mig djupt och imorgon när du går till kommunkontoret i Makete ska jag gå med dig.” Så skedde och det slutade med att kommunkontoret i Makete fick en REJÄL utskällning och tillsägelse om att de var en skam för Makete distrikt och för hela landet, samt att de fick en officiell varning. Registreringsbeskedet är i Dar es Salaam men beräknas komma inom kort. Detta var en liten parentes…

Iallafall blev det en högtidlig och känslosam invigning och såklart var Elisabeth, Birgit och Liselott hedersgäster.   

 Vi hade många fina stunder tillsammans och det var så tydligt för mig hur det är så viktigt att mötas. Hur det händer något när människor möts. Hur förståelse och gemenskap byter plats med distans och fördomar. Hur saker som fanns på papper, på bild plötsligt får liv och på ett ibland nästan omärkbart sätt letar sig in i själen och gör något med en. Hur kulturer möts och skratten blir en gemensam nämnare. Jag såg det och jag upplevde det själv. Jag upplever det faktisk ständigt. Inte för att frustrationen, olikheterna, missförstånden o allt det andra suddas ut. Nej, det finns kvar, ibland starkare, ibland svagare, men det blir på ett annat sätt när man har möts. Inte nödvändigtvis enklare, ibland mer komplicerat men… verkligare?   

Tack Elisabeth, Birgit och Liselott för att ni kom och välkomna tillbaka!  

Kram Nora 

Inlägget skrivet av klockan 11:45 den 18 maj, 2017

Oj hjälp

Oj hjälp. Igår morse fick jag nåden o tiden att gå till jobbet, i vacker morgonsol. Samma väg gick vår grannes barnbarn fyra timmar tidigare, kl 05, höggravid i verkarbete. Mot Bulongwa sjukhuset. Hon kom inte längre än till den första floden, där gick det inte mer. De fick tag i en motorcykel. Hon kunde inte sitta på den så hon fick ligga raklång i knät på den bakre personen på motorcykeln. De kom fram, hur förstår jag inte då det var en skogsstig. Jag mötte motorcykeln när han var påväg tillbaka efter att ha lämnat av kvinnan. Eller flickan, hon var inte mer än 17 år. Hon kom fram innan barnet kom ut, sa han. Barnet föddes senare på dagen. Imorse åkte flickans lillasyster med mig i bilen, hon skulle till sjukhuset för att hälsa på. Jag var i Makete under dagen och köpte detta tygstycke som present till mamman.   Det är ett särskilt tyg som används för att bära barn på ryggen. På väg hem från Bulongwa åkte även vår granne med, morfarn till flickan som födde. Han är också vår mjölkbonde som vi får mjölk av varje morgon. Han hade också varit på sjukhuset för att hälsa på. Han sa att barnet andades tungt men att det annars mådde bra. I bilen sa jag till vår granne att han hade kunnat komma till oss och vi skulle ha skjutsat flickan till sjukhuset, även nattetid. En födande kvinna som snabbt behöver sjukhusvård för att föda, kan vi inte annat än hjälpa. Han tackade. Ikväll när vi just lagt barnen kom han hem till oss. Han undrade om vi kunde åka till Bulongwa sjukhus för att hämta liket av den lilla bebisen. Barnet hade dött idag på eftermiddagen. Nej nej nej. Det får inte ske. Men det sker och det är inte ovanligt här. Grannen vår sa att jag ju hade sagt att vi kunde hjälpa till och skjutsa. Oj hjälp. Köra ett bebislik. Det har jag aldrig gjort förut. Och vet inte om jag ens skulle klara av. Men oavsett kan vi inte göra det. Jag förklarade att jag menade att vi kan skjutsa vid akut födande kvinnor men att detta inte är akut. Fruktansvärt men inte akut. Att de får försöka hitta en annan transport. Han förstod. Men Oj. Hjälp. 

/Nora

Inlägget skrivet av klockan 08:03 den 10 maj, 2017

Frustrerad.

Jag känner mig frustrerad. Inte särskilt ovanligt… ? Det har med söndagsskolan att göra. Vi är tre lärare som turas om att undervisa. Jag, Nadi (en ung kille som just gått ett år på en förskolelärare/söndagsskolelärar- utbildning i Morongoro med inriktning på Montessori samt Christian (han höll i söndagsskolan innan jag började engagera mig och har ingen utbildning). Vi turas om att undervisa. För ca 1,5 månader sedan fick vi en kalender att följa från stiftskansliet efter mycket påtryckningar. Den hjälper oss att strukturera upp undervisningen och veta vad vi ska undervisa om. I söndags var det Christians tur. Söndagen innan var det jag och när jag skulle lämna över de böcker vi undervisar från, barnbiblar och annat, sa han att han inte behövde dem. Han skulle undervisa om något annat kommande söndag och inte följa vårt schema. okej, tänkte jag. När jag kom dit i söndags med våra tre barn och grannbarnen Baraka och Sifa hade han redan börjat.   Barnen stod uppställda på två led och sa efter honom när han strof för strof lärde dem trosbekännelsen. Suck, kände jag redan när jag gick in i rummet. Jag vet att våra barn kände desamma. Jag försökte låta övertygande när jag bad mina barn ställa sig i ledet och säga efter honom, men deras motstånd var tydligt. Jag försökte ändå tänka att det kan vara en nyttig lektion för mina barn att få lära sig att inordna sig som de andra barnen trots att man inte förstår syftet med det och att det inte är roligt. Jag såg på barnen och noterade hur många det var som var under fem år. Och här står de och rabblar utantill. 

Jag vet att det kan vara bra att lära sig skrivna böner utantill och Trosbekännelsen är absolut en viktig bön. Men var är alla förklaringar på alla dessa fina ord? Var är förmedlingen av syftet med att de ska kunna detta? Var är det lekfulla lärandet? Var är den ödmjuka läraren? Ingrid börjar låta för mycket och stör de andra barnen och jag behöver gå ut med henne. Jag känner mig frustrerad och villrådig och vet inte hur jag ska lyckas få Alfred, Klara och Baraka att stanna kvar därinne när jag knappt kan argumentera för det för mig själv.   Jag går ut och efter mindre än en minut kommer de andra barnen efter mig med några av de andra mindre barnen i släptåg. Jag vet att kulturen här är annorlunda. Att det är viktigt med utantillkunskap här. Men jag står ändå fast vid min åsikt. Även om söndagsskolebarnen inte kommer ihåg någonting från mina lektioner; ingen bibelberättelse, inget bibelord, ingen poäng från mina vardagskopplingar, ingenting om Jesu liv MEN han/hon har fått en vag längtan i sitt hjärta att följa Jesus och en smak av kärlek till sin granne- då har jag lyckats!

/Nora 

Inlägget skrivet av klockan 10:32 den 3 april, 2017

Den inte känslan

Härom dagen tog jag upp dessa tre i bilen på väg hem från jobbet. 

Jag sa först nej när mamman frågade om lift för bilen var rätt fullastad men det gnagde i mitt inte efter att jag nekat dem, såsom det ibland gör. Mamman såg så bekymrad ut också och jag stannade och vinkade in dem och stuvade ihop sakerna i bilen. De hade varit på sjukhuset i makete och mamman hade fått tandvård. Hennes äldsta barn var med för att hålla den minsta systern under tiden. Vi behövde stanna vid på en vårdcentral längs vägen men det var inget bekymmer alls för henne. Hon och barnen satt kvar i bilen och väntade. De hoppade sedan av i Bulongwa, glada över att lyckats komma undan bussbiljetten. Därifrån hade de drygt tre timmars gångväg till fots hem till sin by, samma väg som de gått tidigt samma morgon. Jag häpnade och insåg än en gång vilket tufft liv bylivet är. Vi var tre sjuksköterskor i bilen och vi kunde inte låta bli att peppra henne med frågor om allt från hur de bor till huruvida hennes man hjälper till med matlagning och barnuppfostran samt om de fått råd om familjeplanering.. (efter att vi fick höra att hon hade två ytterligare barn mellan dessa hemma). Hon hade tur och berättade stolt och glatt (trots svullnaden i munnen) om hur hennes make hjälper till med både barn o matlagning. Inte dricker han heller. Och till vår glädje hade de efter det fjärde barnet varit på samtal om familjeplanering och börjat använda preventivmedel! Jag grät en tår (såklart), berörd av hela situationen och skickade med dem en ananas jag hade köpt i makete och bad henne hälsa hennes man från oss! 

/Nora 

Inlägget skrivet av klockan 11:02 den 28 mars, 2017

En himmelsk ögonsten

Jag var på Kidope barnhem igår. Ett barnhem för barn både med och utan handikapp men med en gemensam nämnare av att de kommer från svåra förhållanden. Jag har tidigare fått ett väldigt dåligt intryck av standarden och förhållandet på barnhemmet och blev väldigt illa berörd vid ett tidigare tillfälle när jag kom oanmäld då jag skulle lämna en rullstol till barnhemmet. Det var i april månad, vilket är en kall och regnig tid här och mörkret var på ingång och det regnade. När jag kom dit låg de två handikappade barnen som då bodde på barnhemmet på cementgolvet på innergården, utan varken matta eller filt mellan sig och det kalla golvet. De hade kissat på sig och ingen av de hade någon tröja på sig. Det var säkert inte mer än 10 grader ute. Jag ropade på nån i personalen med det var ingen där och tillslut gick jag ut och ropade. Då mötte jag en granne som sa att personalen var på åkern. Jag frågade om hon var på sin åker eller barnhemmets åker, sin egen åker, svarade hon. Hon tillade sedan att hon brukar göra så, alltså lämna barnen och sen gå på åkern och jobba. Jag blev alldeles ifrån mig och tårarna började rinna. Jag gick tillbaka till barnen, hittade en matta i ett annat rum som jag flyttade över dem till, tog på dem tröjor som jag fann och la på dem filtar. Jag försökte ringa till föreståndaren men han svarade inte i telefon. Ja usch, det var otroligt jobbigt att se och jag rapporterade det sedan till min chef och även till föreståndaren som jag några dagar senare fick tag på. Ibland känner jag att vissa saker klarar jag bara inte av att möta. Det blir för jobbigt och som någon slags överlevnadsinstinkt är det som att hela min kropp bara vill backa ut ur situationen, stänga dörren efter sig och låtsas som att den inte sett eller hört någonting. Jag tror ni förstår känslan. Med detta barnhem har jag känt så. Det är egentligen inte heller mitt ansvar att engagera mig där alls utifrån mina arbetsuppgifter jag fått här men detta att vi bor så nära gör att de verkar tycka att det ändå angår mig.. Men jag har inte orkat åka dit och inte riktigt hunnit heller. 

I december dog ett av de två barnen på barnhemmet. Hemma, efter en vecka av diarré och kräkningar. Återigen smärtade det så i min själ och jag kände både smärta, ilska, frustration, skuld och mycket mer. Det är bara inte ok att ett barn dör hemma på det här sättet utan att ens bli tagen till sjukhuset, och dessutom på en institution som är till för själva barnen och som har som första uppgift att ta hand om dem. 

Föreståndaren ber mig med jämna mellanrum att komma och hälsa på när jag får tid men veckorna har sprungit fram men trots min överlevnadsinstinkt och mitt ”struts- beteende” har jag faktiskt tänkt att jag vill komma någon gång. Men det har aldrig blivit av. Tills igår. Det var ett anmält besök och jag blev direkt positivt överraskad. Det var städat och fint och det enda barnet som nu bodde på barnhemmet hade rena kläder på sig och verkade glad och nöjd. Men för att få en mer riktigt bild ska man komma oanmäld, och inte som idag… Jag kom tillsammans med min morbror Pelle som är här på besök några dagar. Min tanke med besöket var att uppmärksamma dem och barnhemmet, att samla personalen till ett samtal samt att uppmuntra dem och försöka påminna om det viktiga arbete de gör. Det blev ett fint samtal och jag hade förberett lite undervisning kring några av barns grundläggande behov. Kärlek, trygghet, fysisk kontakt, stimulering, kontakt med sitt ursprung, respekt för integritet, hjälp att sätta gränser, att bli lyssnad på etc. Jag avslutade med en hård? uppmuntran:

Det arbete som ni gör genom att ta hand om dessa barn är super viktigt. Det är barn som samhället många gånger ser ner på och ett arbete som kanske inte anses viktigt. Men det ÄR viktigt och det är ett Guds- arbete! Det ni gör för en av mina minsta, det gör ni också för mig- säger Jesus. ”Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40). Om du gör något av dessa barn illa så gör du Gud illa som en direkt konsekvens. Gud han ser dig och det du gör och jag ber dig att vara ärlig; om du inte kan utföra detta arbete med kärlek och omsorg så sluta ditt arbete med en gång. Du får gärna bete dig illa mot majsen om du är jordbrukare eller mot tyget om du är sömmerska men du får inte bete dig illa mot barnen. Vi ska inte räkna skatter på jorden utan skatter i himlen och de här barnen ni har här är några av himmelens skatter och det arbete ni gör när ni tar hand om dem på ett kärleksfullt sätt är himmelskt. Ni behöver vara en röst för de barn som inte själva har en röst här på jorden. Det är ert stora uppdrag. ” 

 Pojken på mattan heter Ombea och är 9 år och fantastiskt fin. Han är super kommunikativ fast utan ord och skrattade högt när jag låtsades att jag skulle kittla honom men kittlade min morbror Pelle istället. Här ligger han på innergården och jag har just introducerat såpbubblor för honom och han har burken med såpbubblor i sin hand. En himmelsk ögonsten. 

Kram Nora

Inlägget skrivet av klockan 05:42 den 9 februari, 2017