En lite komisk kulturkrock

Äntligen känns det som jag har kommit igång att arbeta. Två arbetsplatser har jag; Ilula sjukhus två dagar i veckan och resten av tiden på stiftskontoret på familj och barn avdelningen. Där har jag två kvinnliga kollegor; Pastor Tumaini och pastor Upendo. Deras namn betyder hopp och kärlek. Bra kollegor! 🙂 I söndags var jag och Pastor Tumaini och besökte en av byarna utanför Iringa för att ha gudstjänst tillsammans med barnen i församlingen. Det var en predikoplats som tillhörde församlingen i området, men de hade ännu inte någon egen kyrka, utan samlades i ett av klassrummen i byns grundskola. Barnen var förväntansfulla och spända.   Såklart dukade de fram frukost åt oss, fast barnen redan var färdiga och väntade på oss i klassrummet intill. Vi förklarade att vi gärna ville hålla tiden och börja gudstjänsten med barnen efter den tid som var sagt. Det är inte alltid det går att avböja te som gäster men denna gången gick det bra 🙂 

Jag och pastor Tumaini har precis börjat att arbeta tillsammans och det går ju aldrig att veta hur väl man fungerar tillsammans eller om man har samma tankar och värderingar kring barn och deras roll. Men ju mer jag hör henne undervisa desto mer gillar jag det jag hör och ser. 

Temat för undervisningen var ömsesidig respekt och kärlek; barn till vuxna och vuxna till barn. Pastor Tumaini utgick från frågorna ”Vad vill ni att de vuxna ska göra mot er och vad vill ni inte att de vuxna ska göra mot er?” Barnen fick själva svara på dessa frågor. Bland annat sa barnen att de vill att de vuxna inte ska slå dem, att de ska undervisa dem, att de inte ska ge dem namn efter dåliga saker etc. Därefter gick frågan till söndagsskolelärarna och de vuxna som var med; ”Vad vill ni att barnen ska göra mot er och vad vill ni att de inte ska göra mot er?” Det blev ett spännande samtal med en del fniss i och med att den gruppen man pratade om fanns med i rummet. På slutet hade hon några inplastade bilder som säkert var många år gamla och som antagligen kom från någon missionär. Miljön var europeisk och barnen vita i skinnet. Inte ultimat men säkert bättre än inget och barnen satt hänförda. Den sista bilden hon delade var denna:   För mig är tolkningen given; man ska inte leka med djuren på ett negativt sätt. Hennes tolkning var ”Föräldrarna har gjort mat till barnen och satt fram på bordet. Sonen sticker då ner handen i maten utan att ha tvättat händerna och erbjuder sedan systern att äta det han tagit upp, vilket inte är respektfullt då han redan smutsat ner maten.” Dessa kulturkrockar alltså. 🙂 

Inlägget skrivet av klockan 05:42 den 22 november, 2017

Hemma men ändå inte hemma

Kära tappra blogg- läsare,

Periodvis hinner man inte med allt man vill. Denna period drabbade detta bland annat bloggen som inte blivit uppdaterad sen i maj!! Men! Bättre sent än aldrig och här kommer en liten hälsning från oss. 

Vi hade i maj och juni en intensiv period med avslut av arbetsuppgifter och förberedelse för flytt till Iringa efter sommaren. Vi avslutade alltså i juni vårt arbetskontrakt på tre år med placering i Makete stift. Anledningen till att det var bestämt till tre år var för att vår son Alfred behövde börja första klass efter dessa tre år och det fanns inte någon möjlighet för bra skolgång i trakterna runt Makete. Vi fick frågan från Efs om vi var beredda att vara kvar i landet men på någon annan plats och vi svarade ja på det. Närmsta internationella skola låg i Iringa stad och det blev alltså dit (eller hit) vi denna sommar flyttade! 


Avskedet i Makete och Bulongwa blev känslosamt och vi hade en stor avskedsfest för alla våra vänner, grannar och kollegor. Vi har ett stort hjärta för detta folk och detta område och är enormt tacksamma för alla de erfarenheter och goda minnen det har gett oss. Vi kommer att ha kvar vissa arbetsuppgifter i Makete stift under det första läsåret. Både på distans men också innefattar det att en av oss kommer åka till Makete några dagar en gång i månaden. Vi tror att det kan bli en bra övergång för både dem och oss. Vi kommer även försöka ta oss dit när våra barn får skollov för att byta stadsliv mot gröna kullar och frisk bergsluft. Och såklart återse våra vänner och kollegor. Här en bild nedan från vår avskedsfest och hur vi blev omslutna av varma ord och kangor. 


I mitten på juni gick första flyttlasset till Iringa efter ev vår av olika praktiska förberedelser inför flytten. Hannes och jag ska alltså börja jobba i Iringa stift och den lutherska kyrkan där. Jag, Nora, har bett om att få arbeta några dagar i veckan som vanlig klinisk sjuksköterska, då det var flera år sedan jag jobbade praktiskt med patienter och inte vill tappa den färdigheten. Iringa stift har ett sjukhus strax utanför stan som heter Ilula och där kommer jag att få jobba. Resterande dagar i veckan kommer jag antagligen arbeta med barnfrågor tillsammans med kollegorna på stiftet. Hannes kommer att arbeta med diakonala frågor inom stiftet med fokus på barn. Mer info om detta kommer när vi kommit in i arbetet. 

Vi har fått flytta in i ett av de två missionärhusen på stiftskansliets område. Samma hus som tidigare kollegor i Efs bott i. Det hade stått tomt i två år men har nu städats ur och trädgården har röjts upp. När vi har fått göra det till vårt kommer vi att trivas bra!


Efter flytten for vi till Sverige och rakt in i det svenska midsommarfirandet med sill och regnig dans runt midsommarstång. Fantastiskt. Vi fick sju veckors semester blandat med lite arbete i form av medverkan på gudstjänster, föredrag om vårt arbete och vårt liv i Tanzania, samt möte med våra chefer på Efs kansli inför kommande period. Vi är så tacksamma för att få ha dessa två världar omkring oss. 

​​

Förra veckan sa vi hejdå till familj o vänner och flög tillbaka in i Tanzania- världen. Och nu är vi här i Iringa igen! Det känns ännu inte som hemma men det kommer förhoppningsvis med tiden. Igår började Alfred och Klara skolan! Stort, nervöst och spännande! I och med att de aldrig gått i någon klassisk skola innan och att allt dessutom är på engelska, behöver vi finnas där för dem lite extra i början. 


Vi har även hittat en förskola i närheten där Ingrid antagligen kommer att skolas in i nästa vecka! Roligt och nytt med detta stadsliv. Vi hoppas komma igång med våra arbetsuppgifter så snart barnen har kommit in i sina skolor och vi fått iordning på det mest grundläggande hemma i huset. 


För er som inte redan följer oss på instagram kan vi tipsa om vårt konto där: sandahltz . Vi är ofta mer aktiva där än på bloggen. 

Tack för att ni finns där runt omkring oss. Det ger oss trygghet och energi. 

Kramar Nora 

Inlägget skrivet av klockan 11:28 den 28 augusti, 2017

Långväga gäster från Tjörn

Hej kära vänner,

Vi har just haft besök av tre Tjörn- bor; Elisabeth Ivarsson, Birgit Olsson och Liselott Högstedt. Det var inte vilka Tjörnbor som helst för de var representanter för Bulongwa Childrens Home. Föreningen BCH bildades när missionären Anna Pettersson var aktiv och verksam i Bulongwa och föreningen valde att efter Annas död att gå in ett avtal med EFS där de ger pengar för vår missionärtjänst här i Makete stift. 

 Elisabeth och Birgit blev officiellt inbjudna av det vattenprojekt som under ett halvår har gått av stapeln i Bulongwa vilket BCH har varit huvudsponsor för. Besöket handlade också om att se med egna ögon vad jag och Hannes gör, hur barnhemmet fungerar (vilket är föreningens hjärtefråga) och hur människorna i dessa trakter har det.  

 I vattenprojektet har de tre institutionerna Bulongwa Childrens Home, Bulongwa Science Institute och Bulongwa Hospital fått vatten. Projektet ägs av barnhemmet och tanken är att projektet ska vara självgående där varje institution betalar en viss summa i månaden för vattnet samt att privatpersoner i området kan få vatten indraget till sig för en summa pengar. Pengarna som kommer in beräknas räcka till lön för de lokala vattenteknikerna, för lagningar och till en social pott där en handfull familjer varje år får installerat vatten utan kostnad. 

Det var en stor dag när vattenprojektet invigdes och det var mycket sång, dans och tal. Invigningen var uppdelad i tre delar där den första delen var uppe vid den nybyggda vattentanken. Där förklarade ansvarig ingenjör om hur vattensystemet är byggt och vilka utmaningar de gått igenom samt vilka utmaningar som nu väntar. Efter det begav vi oss ner till barnhemmet där det var högtidligt iordningställt på gräsmattan vid barnhemmets vattentank. Kören från Amanikyrkan sjöng och musiken ljöd ut i högtalarna. Många från byn och de tre institutionerna i Bulongwa var på plats. Det firades en liten gudstjänst som avslutades med att de uppsatta banden runt vattentanken klipptes och duken togs bort över den ingraverade stenen framför tanken. På stenen stod ”Detta vattenprojekt i ELCT, SCD (south central diocese) Bulongwa, som är sponsrat av Bulongwa Childrens Home Sverige, under ledning av Elisabeth Ivatsson har idag den 20/4-2017 officiellt invigts av Biskop Levis Sanga Luhivilo av ELCT OCH SCD”   

Vattenkranen öppnades och bredvid fanns en hink med kokt vatten och muggar och representanter från de olika institutionerna samt fler fick ta sig en mugg vatten. Biskopen höll upp sitt glas högt och skålade med folkmassan.    

När ceremonin var slut förflyttades firandet till aulan på sjuksköterskeskolan där det var uppställt till fest. Kören tog emot folket och dansade järnet framför scenen. Biskopen ledde även denna ceremonin som innehöll presentation av alla officiellt medverkande samt olika tal. Allt varvat med sång från kören. Elisabeth höll ett känslosamt tal och även Hannes fick ordet en kort stund. Han passade på att även framföra en hjärtefråga hos barnhemmet till den statliga representanten som satt på scenen. Det handlade om barnhemmets ansökan om att registreras som barnhem. Förra året kom statliga representanter till barnhemmet och sa att barnhemmet måste registreras, annars kommer det att stängas. De påpekade många saker som barnhemmet behövde förbättra för att följa lagstiftningen och kunna bli registrerat. Hannes och barnhemsledningen jobbade hårt för att iordningställa allt enligt instruktionerna. Ansökan lämnades in på det statliga kontoret i Makete och därefter avtog tempot drastiskt. Var gång Hannes eller barnhemsföreståndaren Yohanna besökte kontoret för att fråga hur det gick med ansökan blev svaret ”kom tillbaka imorgon”. Innan årsskiftet var Hannes i Makete och hörde Tanzanias premiärminister hålla officiellt tal. Några av orden han sa var: ”Vi vill inte vara en stat som säger till sitt folk ‘Kom tillbaka imorgon, kom tillbaka imorgon'”. Hannes tog tillfället i akt och vände sig till den statliga representanten och berättade om detta. Han avslutade med att säga ”Kära kommunordförande, Jag ber dig, när vi imorgon kommer till ert kontor i Makete, låt oss inte bli bemötta med orden ‘Kom tillbaka imorgon, kom tillbaka imorgon'”. Det föll väl ut och när den statliga representanten själv höll tal en stund senare vände han sig till hannes och sa ”Det du sa till mig berörde mig djupt och imorgon när du går till kommunkontoret i Makete ska jag gå med dig.” Så skedde och det slutade med att kommunkontoret i Makete fick en REJÄL utskällning och tillsägelse om att de var en skam för Makete distrikt och för hela landet, samt att de fick en officiell varning. Registreringsbeskedet är i Dar es Salaam men beräknas komma inom kort. Detta var en liten parentes…

Iallafall blev det en högtidlig och känslosam invigning och såklart var Elisabeth, Birgit och Liselott hedersgäster.   

 Vi hade många fina stunder tillsammans och det var så tydligt för mig hur det är så viktigt att mötas. Hur det händer något när människor möts. Hur förståelse och gemenskap byter plats med distans och fördomar. Hur saker som fanns på papper, på bild plötsligt får liv och på ett ibland nästan omärkbart sätt letar sig in i själen och gör något med en. Hur kulturer möts och skratten blir en gemensam nämnare. Jag såg det och jag upplevde det själv. Jag upplever det faktisk ständigt. Inte för att frustrationen, olikheterna, missförstånden o allt det andra suddas ut. Nej, det finns kvar, ibland starkare, ibland svagare, men det blir på ett annat sätt när man har möts. Inte nödvändigtvis enklare, ibland mer komplicerat men… verkligare?   

Tack Elisabeth, Birgit och Liselott för att ni kom och välkomna tillbaka!  

Kram Nora 

Inlägget skrivet av klockan 11:45 den 18 maj, 2017

Oj hjälp

Oj hjälp. Igår morse fick jag nåden o tiden att gå till jobbet, i vacker morgonsol. Samma väg gick vår grannes barnbarn fyra timmar tidigare, kl 05, höggravid i verkarbete. Mot Bulongwa sjukhuset. Hon kom inte längre än till den första floden, där gick det inte mer. De fick tag i en motorcykel. Hon kunde inte sitta på den så hon fick ligga raklång i knät på den bakre personen på motorcykeln. De kom fram, hur förstår jag inte då det var en skogsstig. Jag mötte motorcykeln när han var påväg tillbaka efter att ha lämnat av kvinnan. Eller flickan, hon var inte mer än 17 år. Hon kom fram innan barnet kom ut, sa han. Barnet föddes senare på dagen. Imorse åkte flickans lillasyster med mig i bilen, hon skulle till sjukhuset för att hälsa på. Jag var i Makete under dagen och köpte detta tygstycke som present till mamman.   Det är ett särskilt tyg som används för att bära barn på ryggen. På väg hem från Bulongwa åkte även vår granne med, morfarn till flickan som födde. Han är också vår mjölkbonde som vi får mjölk av varje morgon. Han hade också varit på sjukhuset för att hälsa på. Han sa att barnet andades tungt men att det annars mådde bra. I bilen sa jag till vår granne att han hade kunnat komma till oss och vi skulle ha skjutsat flickan till sjukhuset, även nattetid. En födande kvinna som snabbt behöver sjukhusvård för att föda, kan vi inte annat än hjälpa. Han tackade. Ikväll när vi just lagt barnen kom han hem till oss. Han undrade om vi kunde åka till Bulongwa sjukhus för att hämta liket av den lilla bebisen. Barnet hade dött idag på eftermiddagen. Nej nej nej. Det får inte ske. Men det sker och det är inte ovanligt här. Grannen vår sa att jag ju hade sagt att vi kunde hjälpa till och skjutsa. Oj hjälp. Köra ett bebislik. Det har jag aldrig gjort förut. Och vet inte om jag ens skulle klara av. Men oavsett kan vi inte göra det. Jag förklarade att jag menade att vi kan skjutsa vid akut födande kvinnor men att detta inte är akut. Fruktansvärt men inte akut. Att de får försöka hitta en annan transport. Han förstod. Men Oj. Hjälp. 

/Nora

Inlägget skrivet av klockan 08:03 den 10 maj, 2017

Frustrerad.

Jag känner mig frustrerad. Inte särskilt ovanligt… ? Det har med söndagsskolan att göra. Vi är tre lärare som turas om att undervisa. Jag, Nadi (en ung kille som just gått ett år på en förskolelärare/söndagsskolelärar- utbildning i Morongoro med inriktning på Montessori samt Christian (han höll i söndagsskolan innan jag började engagera mig och har ingen utbildning). Vi turas om att undervisa. För ca 1,5 månader sedan fick vi en kalender att följa från stiftskansliet efter mycket påtryckningar. Den hjälper oss att strukturera upp undervisningen och veta vad vi ska undervisa om. I söndags var det Christians tur. Söndagen innan var det jag och när jag skulle lämna över de böcker vi undervisar från, barnbiblar och annat, sa han att han inte behövde dem. Han skulle undervisa om något annat kommande söndag och inte följa vårt schema. okej, tänkte jag. När jag kom dit i söndags med våra tre barn och grannbarnen Baraka och Sifa hade han redan börjat.   Barnen stod uppställda på två led och sa efter honom när han strof för strof lärde dem trosbekännelsen. Suck, kände jag redan när jag gick in i rummet. Jag vet att våra barn kände desamma. Jag försökte låta övertygande när jag bad mina barn ställa sig i ledet och säga efter honom, men deras motstånd var tydligt. Jag försökte ändå tänka att det kan vara en nyttig lektion för mina barn att få lära sig att inordna sig som de andra barnen trots att man inte förstår syftet med det och att det inte är roligt. Jag såg på barnen och noterade hur många det var som var under fem år. Och här står de och rabblar utantill. 

Jag vet att det kan vara bra att lära sig skrivna böner utantill och Trosbekännelsen är absolut en viktig bön. Men var är alla förklaringar på alla dessa fina ord? Var är förmedlingen av syftet med att de ska kunna detta? Var är det lekfulla lärandet? Var är den ödmjuka läraren? Ingrid börjar låta för mycket och stör de andra barnen och jag behöver gå ut med henne. Jag känner mig frustrerad och villrådig och vet inte hur jag ska lyckas få Alfred, Klara och Baraka att stanna kvar därinne när jag knappt kan argumentera för det för mig själv.   Jag går ut och efter mindre än en minut kommer de andra barnen efter mig med några av de andra mindre barnen i släptåg. Jag vet att kulturen här är annorlunda. Att det är viktigt med utantillkunskap här. Men jag står ändå fast vid min åsikt. Även om söndagsskolebarnen inte kommer ihåg någonting från mina lektioner; ingen bibelberättelse, inget bibelord, ingen poäng från mina vardagskopplingar, ingenting om Jesu liv MEN han/hon har fått en vag längtan i sitt hjärta att följa Jesus och en smak av kärlek till sin granne- då har jag lyckats!

/Nora 

Inlägget skrivet av klockan 10:32 den 3 april, 2017