Det blev hennes död

I går var jag på en begravning. Det var nog flera år sedan jag var medpå själva begravningsceremonin här i Tanzania. Frun till en av ekonomerna på Bulongwa sjukhuset dog. 48 år gammal. HIV vad jag förstod. Hon ville inte testa sig, och det blev hennes död. Här måste patienten ge medgivande till att bli testad för HIV, man anser att det är viktigt att personen är ”redo” att ta emot beskedet. Låter klokt. Men jag har så svårt att förstå-Varför vill man inte testa sig? Jag fick en stund med vår vän och vårt bollplank, pastorsfrun, när vi gick hem från begravningen. Hon förklarade att det ofta handlar om rädsla för vad folk ska säga runt omkring och rädsla för att människor ska förlora respekten för en, som gör att man inte vill testa sig. Jag kan verkligen förstå att man kan vara rädd för det. Men är man inte mer rädd för att lidandet och döden? För att lämna fyra barn utan moder? Folk får ju ändå reda på att man har HIV om man blir sjuk och dör på det sättet hon blev. Jag förstår inte. Jag chockas över hur stark denna människofruktan kan vara. Den finns i oss alla, mer eller mindre, på olika sätt. Vi behöver få kontroll över den. Bli medvetna om den. Bekämpa den. 

 

 

I alla fall kom jag mitt i ceremonin utanför kyrkan med kistan i mitten. Prästen berättade kort om kvinnan som dog. Diverse folk gick fram och hade små hälsningar och tal. Jag var glad att jag slapp. Det räckte med att bli framföst på första bänken… Generalsekreteraren i stiftet var på plats samt några andra medarbetare och representanter från stiftet. Jag inkluderades i denna grupp och kunde bara stå upp och visa mig (som att alla inte redan hade sett mig?..) när resten av kollegorna gjorde det. Jag blev berörd. Tänk att alla dessa människor var på plats för att visa sin beklagan. Många hundra, verkligen inte bara släktingar och vänner. Livet stannar upp när någon dör. Vilket det väl bör? Hur gör ni i Sverige med begravningar, frågar många oss. Ja, vi tittar i våra almanackor och ser när vi har tid att samlas och begrava den döde. Folk ramlar i princip av sina stolar när vi säger det. Hur då ”ha tid”? Om nån död så dör den. Då behöver man ta tid och begrava och sörja. Visst har det också ett samband med att vi har bårhus där man kan förvara lik på ett annat sätt än här. Men jag tror inte bara att det handlar om det. Här stannar i alla fall livet upp. Totalt. Du kan inte gå på åkern och jobba om din granne dött. Det är inte respektfullt. Sen finns det regler kring hur många dagar man förväntas vara hos den sörjande familjen beroende på hur nära man står (i relation och geografiskt). Ibland blir jag så irriterad på dessa begravningar. Som stoppar upp vad jag tycker är samhällsutvecklingen och arbetet. Och folk dör mest hela tiden tycker jag. Men idag får jag mig också en tankeställare och tänker att det är väl egentligen detta som är det naturliga? Att livet stannar upp när någon dör? Efter cermonin vid kyrkan slog folket följe till begravningsplatsen under sång. Dessa sånger alltså. Som bara ”tas upp”. Nån börjar och resten fortsätter. Inga böcker och att läsa innantill. Alla kan och alla sjunger och det smälts samman med det som utförs. Så annorlunda än i Sverige och så fantastiskt. Se videoklippet och få en bild av det. Detta är just efter att kistan sänkts ner i graven och männen hjälps åt att ösa tillbaka jorden.

  
Efter att kvinnan begravts var det mat. Och läsk. Det sker efter en indelning utefter rang. Så som jag uppfattar det. Och alla har koll på detta, vilka som är högst och vilka som är lägst. Usch, detta gillar jag inte. Men det är insnärjt i respekt. Och vad som är respekt och vad som är hierarki är svårt att avgöra. Jag var med de ”högre”, inte oväntat. Efter maten gick vi in i huset där de sörjande satt. Tillsammans med de närmaste (och inte de närmaste 5 utan de närmaste 50? med folk som kom och gick. Jag överlämnade en liten gåva till den sörjande maken och hans familj. Att sitta där på en bit av en stråmatta tätt ihop och uppleva hur sångerna byter av varandra och smälter samman med människorna i rummet och deras klagan gör mig ödmjuk. Vilken kraft det finns i att sörja tillsammans. Att människofruktan samtidigt kan vara så stark att den tar död på livet är svårt att förstå. Jag går därifrån upplyft men full av tankar.

  
Hälsningar Nora

3 reaktion på “Det blev hennes död

  1. Elisabeth Ivarsson

    Tack Nora att du låter oss ta del av de svåra i dit arbete
    Tack för sångerna du sänt mig på emailen.
    Det är mycket som har gått fel både i Sverige och Afrika
    över rädslan vad folk ska säga.

    Du skriver så fint nästan som man känner att man är där.
    Elisabeth

    Svara
  2. Birgitta Andersson

    Tack Nora att du delar det som är en del av ert liv och det ni möter. Rädsla och människofruktan är nog större än vi anar även i Sverige.
    Med glädje har vi tagit emot hälsningen vad solelen gör på ”vårdcentralerna” och för hela byn som förstår skillnaden mellan ljus och mörker.
    Hälsningar Birgitta

    Svara
  3. Monica Ceesay

    Vad fint du skriver, Nora! Jag ska börja följa er blogg ordentligt nu. Ha det bra! Hälsningar från Ragnhilds kompis Monica i Nyköping.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *