Barn kan. Verkligen.

Jag har nyligen haft det tredje barnledarseminariet tillsammans med min kollega Adrik på stiftskansliet. Stiftet har alltså sju distrikt och innan sommaren är planen att vi ska hunnit runt i alla distrikten och genomfört samma seminarium. Lika påfrestande som det kan vara innan seminariet med förberedelser och kommunikation, lika uppmuntrad och energifylld är jag efter seminariet (dock med en kombination av stor trötthet). 

  
Jag vill berätta om sista dagen på det senaste seminariet i Ludewa. Hela helgen avslutades med en gudstjänst på söndagen. Den skulle hållas i en av församlingarna i distriktet och sammanslaget med konfirmation, dop och nattvard. Ni kan tänka er längden på gudstjänsten?? Kyrkan var i alla fall fylld med folk, barn, ungdomar och många släktingar o andra som vanligtvis inte går i kyrkan. Jag hade blivit tillfrågad om att predika och tackat ja och kände mig väldigt nervös inför denna fullsatta kyrka. Den som predikar har ju alltid ögonen på sig men när en vit människa predikar känns det som man har ännu fler ögon på sig. Och dessa ögon noterar varje rörelse, betoning, gest o varje litet klädesplagg du har på dig… Jag hade förberett en sammanfattning av vissa utvalda delar från helgens seminarium. Det handlade om Jesus och barnen, om hur barnen kan och har något att bidra med till vuxenvärlden, om rädsla, om kärlek och om barnuppfostran. 

Jag målade upp en historia om två familjer och demonstrerade det hela med två upp- och – ner- vända kartonger i två olika färger med två dockor som var barn i dessa olika familjer. Föräldrarna i det röda huset slog sitt barn så fort han gjorde fel och hade sällan tid för att lyssna på barnet. Barnet i det gröna huset blev inte slagen av sina föräldrar och de satt ofta med barnet i knät och pratade om kvällarna. Jag målade upp en händelse av när barnen var ensamma hemma och lekte med vardera husnyckel som sedan tappades bort. Dagen efter skulle familjerna till stan men insåg vid avfärd att nyckeln var borta och föräldrarna frågade sina barn. Har ni lekt med husnyckeln? Barnet i det röda huset sa med rädd röst att han inte vet något alls om någon nyckel. Barnet i det gröna huset började gråta och sa med skamsen röst att han lekte med nyckeln igår och att den försvann.

  
Jag ställde frågan till församlingen- ”Varför tror ni att barnet i det röda huset inte sa sanningen till sina föräldrar när de frågade honom om nyckeln?” Snabbt som ögat sträckte en liten pojke som satt framme på golvet upp handen och ställde sig upp och sa- ”Han vågade inte säga sanningen. För att han var rädd.” Det bröt ut jubel i kyrkan och jag ropade ut- ”Hörde ni? Hörde ni detta barn? Barn förstår och barn kan!” Det var otroligt starkt att se detta lilla barn ställa sig upp och höra honom tala rakt från hjärtat med dessa skarpa ord. Resten av gudstjänsten grät jag ca tio gånger… Jag kände mig otroligt berörd av barnen och upplevde det som om jag bar på en fysisk känsla av den kärlek som Gud har för dessa hans minsta. Dessutom var det både konfirmation och dop så tillfällena för gråt var många.. O i kombination med dessa tusen tittande ögon och min placering längst fram vid sidan av altaret blev det en härlig kompott… ?

Hälsningar Nora 

2 reaktion på “Barn kan. Verkligen.

  1. Frida Thornell

    …och inte bara massa ögon, utan även två filmkameror som följer dig! 🙂 Men vilken vacker dag!! Och jag älskar att du ändå kunde visa dina tårar och känslor – om inget annat berör, så är jag säker på att DET berör!!

    Svara
    1. NoraNora

      Ja kanske det. 🙂 Det var verkligen en vacker dag. Gud älskar barnen och det är så häftigt när man ser gång efter gång hur han använder dessa små för att tala till oss vuxna och lära oss om Honom. Kram på dig fina du!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *