En högtidsdag med tårar

Jag berörs så ofta till tårar. Det känns ibland som min innersta dörr är lite på glänt. Som om dörren dit var byggt av blött virke som har ändrat storlek medan det torkat, liksom vår ytterdörr där det har blivit ett glapp på nästan två centimeter efter att den sattes dit. Så mycket av det jag möter berör mig och får mig att fälla tårar. Av glädje, tacksamhet, sorg, ilska, frustration… Men likväl berörd. 

Härom dagen handlade det om utbildning. Om glädjen hos en pojke som plötsligt förstod att han ska få läsa secondary school på en bra skola i storstaden. En pojke som står oss nära och som är som en bror till våra barn. Som har läst grundskolan här i byn, som bara har varit i staden en gång i sitt liv. Som är super ambitiös och snäll. Han slutade grundskolan i början på hösten och har sedan dess varit hemma och hjälpt föräldrarna på åkern och tagit hand om sina småsyskon, om korna, grisarna, lagat mat och mycket mer. I väntan på resultatet från skolan. Resultatet kom och det var bra vilket innebär att han får gå vidare till secondary school. Han blev automatiskt placerad på närmsta secondary school som bara ligger några kilometer från vårt hem. Det är en skola som tyvärr inte har någon särskilt hög klass, men som dock inte har så höga kostnader. 

Det har tagit ett tag för mig att förstå att i denna kultur kan det vara svårt att ha framgång. Det kan vara svårt att vara duktig och sikta högt. Nu tänker jag inte främst på att vägen dit är tuff utan för att det kan sticka i ögonen på de som står bredvid. Jag frågade en nära vän som läser på secondary school om hon med sina kompisar pratar om vad de vill bli när de blir stora. Hon sa att nej det gör vi inte. Det finns människor som kan göra dig illa om de förstår att du har stora ambitioner och de kan förstöra för dig. Hon tog exemplet med en väldigt duktig tjej i hennes skola som alltid fick bäst på alla examinationer. Det väckte avundsjuka hos klasskompisarna och genom häxkraft gjorde någon henne illa och vid varje prov fick hon jätte svåra magsmärtor och hon kunde inte längre skriva bra resultat. Usch och fy, vilket tuff situation tänkte jag när jag hörde detta. 

Ok, iallafall så hade föräldrarna till den här pojken letat efter sätt att kunna skicka honom på en bättre skola. Men de valde att göra det i skymundan. För att det inte skulle börja pratas i byn. Förra veckan var det dags för eleverna på secondary school i vårt område att ta sig till skolan för att börja terminen. Vår grannpojke var ett barn av sin värld så han frågade inte sina föräldrar om hur det skulle bli för honom utan han förtröstade på dem och på deras planer för honom. Dagarna gick och han började få en viss oro i kroppen. I början på veckan när han var på åkern med sin mamma tog han mod till sig och frågade henne och sa- alla andra barn i min ålder här i området har börjat skolan men jag är fortfarande här, ska inte jag också börja? Hon svarade att det är mycket som behöver förberedas innan du börjar och vi har inte förberett allt ännu. Dagen efter var hon på den lokala marknaden och köpte ett par svarta skolskor till honom. Han lyste upp i hela ansiktet när han tog emot dem samma eftermiddag och förstod att han faktiskt skulle få läsa vidare. Kvällen därpå bad mamman honom att förbereda sig för att resa till skolan och vi hade en kort avskedsstund runt elden sent på kvällen, han fick en ny skjorta av oss och vi åt lite svenskt godis. Jag tror han började ana att han kanske inte skulle till den närmsta skolan men det var fortfarande inte något det pratades öppet om. Dagen efter sa vi hejdå. Han hade på sig den nya skjortan och sina finaste kläder. Han strålade i ansiktet. Han hade förstått att han skulle till storstaden. Att han skulle få läsa på en bra skola. Det är inte självklart att få möjlighet att läsa. Det vet våra grannbarn så väl. Att få åka iväg och börja på en bra secondary school är en högtidsdag. Nu skulle han utanför denna skyddande plats. På egen hand. 

Jag såg på denna finklädda pojke och såg hans glädje över att han skulle få börja secondary school och hur han bar upp denna förmån så högtidligt. Jag rördes till tårar. Ja detta var sannerligen en högtidsdag.   

  

 Kram Nora

5 reaktion på “En högtidsdag med tårar

  1. Kinga

    Och inte kan man läsa detta utan att bli berörd Nora, igen……Jag tycker såå mycket om bilderna också ! Så fint skrivet Nora.

    Svara
      1. Kinga

        Nu förstår jag ju också varför han inte fick veta nåt…, jag tyckte det var så konstigt att han inte kunde få glädja sig ! Puss 🙂

        Svara
  2. Agnes Grunnesjö

    Så fint! Så glad jag är för Uweza, han är en sån förebild och en sån dunderbra storebror till Alfred, Klara och Ingrid.

    Svara
  3. Kristofer

    Hej!
    Mitt första inlägg här, men visst är det Adonia Fungo på motorcykeln?
    Allt gott,
    KJ

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *