En himmelsk ögonsten

Jag var på Kidope barnhem igår. Ett barnhem för barn både med och utan handikapp men med en gemensam nämnare av att de kommer från svåra förhållanden. Jag har tidigare fått ett väldigt dåligt intryck av standarden och förhållandet på barnhemmet och blev väldigt illa berörd vid ett tidigare tillfälle när jag kom oanmäld då jag skulle lämna en rullstol till barnhemmet. Det var i april månad, vilket är en kall och regnig tid här och mörkret var på ingång och det regnade. När jag kom dit låg de två handikappade barnen som då bodde på barnhemmet på cementgolvet på innergården, utan varken matta eller filt mellan sig och det kalla golvet. De hade kissat på sig och ingen av de hade någon tröja på sig. Det var säkert inte mer än 10 grader ute. Jag ropade på nån i personalen med det var ingen där och tillslut gick jag ut och ropade. Då mötte jag en granne som sa att personalen var på åkern. Jag frågade om hon var på sin åker eller barnhemmets åker, sin egen åker, svarade hon. Hon tillade sedan att hon brukar göra så, alltså lämna barnen och sen gå på åkern och jobba. Jag blev alldeles ifrån mig och tårarna började rinna. Jag gick tillbaka till barnen, hittade en matta i ett annat rum som jag flyttade över dem till, tog på dem tröjor som jag fann och la på dem filtar. Jag försökte ringa till föreståndaren men han svarade inte i telefon. Ja usch, det var otroligt jobbigt att se och jag rapporterade det sedan till min chef och även till föreståndaren som jag några dagar senare fick tag på. Ibland känner jag att vissa saker klarar jag bara inte av att möta. Det blir för jobbigt och som någon slags överlevnadsinstinkt är det som att hela min kropp bara vill backa ut ur situationen, stänga dörren efter sig och låtsas som att den inte sett eller hört någonting. Jag tror ni förstår känslan. Med detta barnhem har jag känt så. Det är egentligen inte heller mitt ansvar att engagera mig där alls utifrån mina arbetsuppgifter jag fått här men detta att vi bor så nära gör att de verkar tycka att det ändå angår mig.. Men jag har inte orkat åka dit och inte riktigt hunnit heller. 

I december dog ett av de två barnen på barnhemmet. Hemma, efter en vecka av diarré och kräkningar. Återigen smärtade det så i min själ och jag kände både smärta, ilska, frustration, skuld och mycket mer. Det är bara inte ok att ett barn dör hemma på det här sättet utan att ens bli tagen till sjukhuset, och dessutom på en institution som är till för själva barnen och som har som första uppgift att ta hand om dem. 

Föreståndaren ber mig med jämna mellanrum att komma och hälsa på när jag får tid men veckorna har sprungit fram men trots min överlevnadsinstinkt och mitt ”struts- beteende” har jag faktiskt tänkt att jag vill komma någon gång. Men det har aldrig blivit av. Tills igår. Det var ett anmält besök och jag blev direkt positivt överraskad. Det var städat och fint och det enda barnet som nu bodde på barnhemmet hade rena kläder på sig och verkade glad och nöjd. Men för att få en mer riktigt bild ska man komma oanmäld, och inte som idag… Jag kom tillsammans med min morbror Pelle som är här på besök några dagar. Min tanke med besöket var att uppmärksamma dem och barnhemmet, att samla personalen till ett samtal samt att uppmuntra dem och försöka påminna om det viktiga arbete de gör. Det blev ett fint samtal och jag hade förberett lite undervisning kring några av barns grundläggande behov. Kärlek, trygghet, fysisk kontakt, stimulering, kontakt med sitt ursprung, respekt för integritet, hjälp att sätta gränser, att bli lyssnad på etc. Jag avslutade med en hård? uppmuntran:

Det arbete som ni gör genom att ta hand om dessa barn är super viktigt. Det är barn som samhället många gånger ser ner på och ett arbete som kanske inte anses viktigt. Men det ÄR viktigt och det är ett Guds- arbete! Det ni gör för en av mina minsta, det gör ni också för mig- säger Jesus. ”Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40). Om du gör något av dessa barn illa så gör du Gud illa som en direkt konsekvens. Gud han ser dig och det du gör och jag ber dig att vara ärlig; om du inte kan utföra detta arbete med kärlek och omsorg så sluta ditt arbete med en gång. Du får gärna bete dig illa mot majsen om du är jordbrukare eller mot tyget om du är sömmerska men du får inte bete dig illa mot barnen. Vi ska inte räkna skatter på jorden utan skatter i himlen och de här barnen ni har här är några av himmelens skatter och det arbete ni gör när ni tar hand om dem på ett kärleksfullt sätt är himmelskt. Ni behöver vara en röst för de barn som inte själva har en röst här på jorden. Det är ert stora uppdrag. ” 

 Pojken på mattan heter Ombea och är 9 år och fantastiskt fin. Han är super kommunikativ fast utan ord och skrattade högt när jag låtsades att jag skulle kittla honom men kittlade min morbror Pelle istället. Här ligger han på innergården och jag har just introducerat såpbubblor för honom och han har burken med såpbubblor i sin hand. En himmelsk ögonsten. 

Kram Nora

En reaktion på “En himmelsk ögonsten

  1. Elisabeth

    Hej Nora!
    Har inte tittat in här på några veckor Men det här tog tag kan förstå dina tårar och frustation Styrkekramar till dig
    Elisabeth

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *