Frustrerad.

Jag känner mig frustrerad. Inte särskilt ovanligt… ? Det har med söndagsskolan att göra. Vi är tre lärare som turas om att undervisa. Jag, Nadi (en ung kille som just gått ett år på en förskolelärare/söndagsskolelärar- utbildning i Morongoro med inriktning på Montessori samt Christian (han höll i söndagsskolan innan jag började engagera mig och har ingen utbildning). Vi turas om att undervisa. För ca 1,5 månader sedan fick vi en kalender att följa från stiftskansliet efter mycket påtryckningar. Den hjälper oss att strukturera upp undervisningen och veta vad vi ska undervisa om. I söndags var det Christians tur. Söndagen innan var det jag och när jag skulle lämna över de böcker vi undervisar från, barnbiblar och annat, sa han att han inte behövde dem. Han skulle undervisa om något annat kommande söndag och inte följa vårt schema. okej, tänkte jag. När jag kom dit i söndags med våra tre barn och grannbarnen Baraka och Sifa hade han redan börjat.   Barnen stod uppställda på två led och sa efter honom när han strof för strof lärde dem trosbekännelsen. Suck, kände jag redan när jag gick in i rummet. Jag vet att våra barn kände desamma. Jag försökte låta övertygande när jag bad mina barn ställa sig i ledet och säga efter honom, men deras motstånd var tydligt. Jag försökte ändå tänka att det kan vara en nyttig lektion för mina barn att få lära sig att inordna sig som de andra barnen trots att man inte förstår syftet med det och att det inte är roligt. Jag såg på barnen och noterade hur många det var som var under fem år. Och här står de och rabblar utantill. 

Jag vet att det kan vara bra att lära sig skrivna böner utantill och Trosbekännelsen är absolut en viktig bön. Men var är alla förklaringar på alla dessa fina ord? Var är förmedlingen av syftet med att de ska kunna detta? Var är det lekfulla lärandet? Var är den ödmjuka läraren? Ingrid börjar låta för mycket och stör de andra barnen och jag behöver gå ut med henne. Jag känner mig frustrerad och villrådig och vet inte hur jag ska lyckas få Alfred, Klara och Baraka att stanna kvar därinne när jag knappt kan argumentera för det för mig själv.   Jag går ut och efter mindre än en minut kommer de andra barnen efter mig med några av de andra mindre barnen i släptåg. Jag vet att kulturen här är annorlunda. Att det är viktigt med utantillkunskap här. Men jag står ändå fast vid min åsikt. Även om söndagsskolebarnen inte kommer ihåg någonting från mina lektioner; ingen bibelberättelse, inget bibelord, ingen poäng från mina vardagskopplingar, ingenting om Jesu liv MEN han/hon har fått en vag längtan i sitt hjärta att följa Jesus och en smak av kärlek till sin granne- då har jag lyckats!

/Nora 

2 reaktion på “Frustrerad.

  1. Carina Arvidsson

    Hej Nora!
    Kan verkligen förstå din vånda och att du är frustrerad! Jag ska be för er ssk:)
    Carina Arvidsson, Umeå

    Svara
  2. Kinga

    Nora ! Följ din fasta övertygelse och din känsla ! Du sår stora frön för framtiden ! KRAM <3

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *