Det blev hennes död

I går var jag på en begravning. Det var nog flera år sedan jag var medpå själva begravningsceremonin här i Tanzania. Frun till en av ekonomerna på Bulongwa sjukhuset dog. 48 år gammal. HIV vad jag förstod. Hon ville inte testa sig, och det blev hennes död. Här måste patienten ge medgivande till att bli testad för HIV, man anser att det är viktigt att personen är ”redo” att ta emot beskedet. Låter klokt. Men jag har så svårt att förstå-Varför vill man inte testa sig? Jag fick en stund med vår vän och vårt bollplank, pastorsfrun, när vi gick hem från begravningen. Hon förklarade att det ofta handlar om rädsla för vad folk ska säga runt omkring och rädsla för att människor ska förlora respekten för en, som gör att man inte vill testa sig. Jag kan verkligen förstå att man kan vara rädd för det. Men är man inte mer rädd för att lidandet och döden? För att lämna fyra barn utan moder? Folk får ju ändå reda på att man har HIV om man blir sjuk och dör på det sättet hon blev. Jag förstår inte. Jag chockas över hur stark denna människofruktan kan vara. Den finns i oss alla, mer eller mindre, på olika sätt. Vi behöver få kontroll över den. Bli medvetna om den. Bekämpa den. 

 

 

I alla fall kom jag mitt i ceremonin utanför kyrkan med kistan i mitten. Prästen berättade kort om kvinnan som dog. Diverse folk gick fram och hade små hälsningar och tal. Jag var glad att jag slapp. Det räckte med att bli framföst på första bänken… Generalsekreteraren i stiftet var på plats samt några andra medarbetare och representanter från stiftet. Jag inkluderades i denna grupp och kunde bara stå upp och visa mig (som att alla inte redan hade sett mig?..) när resten av kollegorna gjorde det. Jag blev berörd. Tänk att alla dessa människor var på plats för att visa sin beklagan. Många hundra, verkligen inte bara släktingar och vänner. Livet stannar upp när någon dör. Vilket det väl bör? Hur gör ni i Sverige med begravningar, frågar många oss. Ja, vi tittar i våra almanackor och ser när vi har tid att samlas och begrava den döde. Folk ramlar i princip av sina stolar när vi säger det. Hur då ”ha tid”? Om nån död så dör den. Då behöver man ta tid och begrava och sörja. Visst har det också ett samband med att vi har bårhus där man kan förvara lik på ett annat sätt än här. Men jag tror inte bara att det handlar om det. Här stannar i alla fall livet upp. Totalt. Du kan inte gå på åkern och jobba om din granne dött. Det är inte respektfullt. Sen finns det regler kring hur många dagar man förväntas vara hos den sörjande familjen beroende på hur nära man står (i relation och geografiskt). Ibland blir jag så irriterad på dessa begravningar. Som stoppar upp vad jag tycker är samhällsutvecklingen och arbetet. Och folk dör mest hela tiden tycker jag. Men idag får jag mig också en tankeställare och tänker att det är väl egentligen detta som är det naturliga? Att livet stannar upp när någon dör? Efter cermonin vid kyrkan slog folket följe till begravningsplatsen under sång. Dessa sånger alltså. Som bara ”tas upp”. Nån börjar och resten fortsätter. Inga böcker och att läsa innantill. Alla kan och alla sjunger och det smälts samman med det som utförs. Så annorlunda än i Sverige och så fantastiskt. Se videoklippet och få en bild av det. Detta är just efter att kistan sänkts ner i graven och männen hjälps åt att ösa tillbaka jorden.

  
Efter att kvinnan begravts var det mat. Och läsk. Det sker efter en indelning utefter rang. Så som jag uppfattar det. Och alla har koll på detta, vilka som är högst och vilka som är lägst. Usch, detta gillar jag inte. Men det är insnärjt i respekt. Och vad som är respekt och vad som är hierarki är svårt att avgöra. Jag var med de ”högre”, inte oväntat. Efter maten gick vi in i huset där de sörjande satt. Tillsammans med de närmaste (och inte de närmaste 5 utan de närmaste 50? med folk som kom och gick. Jag överlämnade en liten gåva till den sörjande maken och hans familj. Att sitta där på en bit av en stråmatta tätt ihop och uppleva hur sångerna byter av varandra och smälter samman med människorna i rummet och deras klagan gör mig ödmjuk. Vilken kraft det finns i att sörja tillsammans. Att människofruktan samtidigt kan vara så stark att den tar död på livet är svårt att förstå. Jag går därifrån upplyft men full av tankar.

  
Hälsningar Nora

Inlägget skrivet av klockan 08:46 den 24 maj, 2016

HIV, något att vara rädd för?

Jag var på Utansiwa vårdcentral för ett spontanbesök på väg hem från kontoret igår. Dimman låg tät och det småregnade. En helt vanlig dag med andra ord. Regnperioden är påtaglig. Och lite tröttsam. Iallafall stod de två sjuksköterskorna på altanen och jag såg dem på långt håll. Den gamla och den unga.

Den äldre heter Betseba och hon skulle gått i pension för två år sedan men blev tillfrågad att fortsätta iallafall två år till då de inte hade någon ersättare till henne. Hon är nu inne på sitt tredje år efter pensionen… 

Den yngre, jag har glömt hennes namn, började på vårdcentralen i november förra året. Hon hade då två månader av arbetslivserfarenhet i bagaget och studerade innan dess en två- årig utbildning till sjuksköterska. Vilken guld- placering för henne att hamna här med gamla erfarna Betseba, tänker jag. Och skönt för Betseba att vara två. 

Vi hade ett fint samtal inne på det lilla kontoret. Mycket saker fungerar på vårdcentralen. Solel finns, blodtrycksapparater och testmaskiner för Syfilis, Malaria och HIV. O endel medicin. Men mycket medicin har de brist på. De hämtar medicin en gång i månaden på Bulongwa sjukhuset. Men för det mesta saknar även sjukhuset medicin och pengar vilket gör att vårdcentralerna inte får det de behöver. Flytande Panodil för barn saknas till exempel. Och det skulle de verkligen behöva. 

De chokade mig med att berätta att de saknar HIV- medicin till gravida, ammande och spädbarn. HIV- medicin disponeras gratis av staten. Om jag förstod det hela rätt så byter mamman HIV- med när hon blir gravid och så länge som hon ammar. Även spädbarnet får HIV- behandling som ett skydd så länge som det ammar. Därefter skickas mamman åter till CTC- kliniken (HIV- klinik) för provtagningar och behandling som vanligt. Men det jag fick höra igår var alltså att vårdcentralen har varit utan dessa mediciner i snart ett år!!! Vilket betyder att mammorna är utan HIV- behandling ca 9 mån + ca 1,5 år el så länge man ammar? Det är ju inte alls bra. Hur kunde det bli så här? Den gamla och den unga sjuksköterskan säger att hela området saknar den medicinen, o att de hört att medicinen saknas även i vår närmsta stad Mbeya. Detta måste jag kolla upp! Kan det verkligen vara så här illa?

Jag läser om HIV på UNICEF’s hemsida:

Överföring av hiv från mamma till barn kan ske under graviditet, förlossning eller när barnet ammas. Det finns idag ca 2,6 miljoner barn under 15 år som lever med hiv (1). Varje år smittas ca 240 000 nya barn med viruset (2). Cirka 90 procent av dessa får viruset av sin mamma vid graviditet, förlossning eller amning. När en hiv-positiv kvinna blir gravid är risken för att viruset överförs till barnet 35 procent om inga åtgärder vidtas. När kvinnan får vård och medicinsk behandling reduceras risken till mindre än två procent ”

Betseba och hennes kollega berättar om hur hopplöst arbetet mot HIV känns. ”Vi utbildar och testar människorna men de lyssnar inte på oss. Det som de unga tjejerna är rädda för är att bli gravida, inte för HIV. Folk säger att om jag får HIV är ju medicinen ändå gratis och det är bara o gå o hämta och sen kan jag leva på som vanligt.” Jag känner mig alldeles bedrövad när jag hör dem berätta. Så detta att medicinen är gratis bidrar alltså till att folk tappar respekten och rädslan för HIV?! Och om den skulle kosta skulle vissa människor inte ha råd. De berättar vidare för mig att de sjuka har ökat i antal. De vet inte säkert o har inga siffror. Men det är deras känsla. 

Usch. Vilken utmaning, hur får man denna unga generation att respektera och avsky HIV? 

Jag åker hemåt bedrövad över situationen men glad för samtalet med den gamla och den unga sjuksköterskan i Utansiwa. Det gråa, dimman och regnet känns nu helt rätt. 

Hälsningar Nora 

Inlägget skrivet av klockan 05:33 den 13 april, 2016

Hjälp

Kära vänner. Ni är långt borta från oss men er bön och ert stöd hjälper oss. Vi har en sak på vårt hjärta och någon på vår gård, som vi behöver hjälp med. Jag har berättat om en brännskadad kvinna i ett instagram- inlägg för ett tag sedan. Kvinnan har epelepsi och har ramlat i elden flera gånger. Hennes man har vägrat att ta henne till sjukhuset och verkar älskar sin lokala bambu- öl över allt annat. Full varje dag. Jag och vår granne pastorsfrun, var hemma hos dem för några veckor sedan efter att kvinnan nyligen bränt sig igen. Mannen var på pubben när vi kom. Kvinnan satt runt några glödbitar i bambuhyddan som var deras hem. Trasiga plastpåsar som väggar och gräs till tak. Det luktade illa och insekterna började genast hoppa upp på oss. Detta är en lång historia men två dagar senare körde iallafall Hannes kvinnan o hennes man till sjukhuset. Här på sjukhusen hjälper inte personalen till med mat, duschning etc så den sjuka behöver alltid en anhörig på plats att ta hand om patienten. Mannen blev alltså övertalad till att ta på sig detta uppdraget. Kvinnan opererades för sina skador och är fortfarande kvar på sjukhuset, med stor förbättring. Mannen kommer och går, dock stabilt onykter. Nu till saken. De har en dotter. En flicka, ca 13 år gammal. Hon är inte helt som andra. Men vem skulle vara det med den uppväxten. Några säger att hon är trög. Andra att hon nyps. Att hon inte kan vara still. Hon har aldrig gått i skolan. En av mannens argument för att inte följa med till sjukhuset var att han har ett barn han måste ta hand om. Folk frågade, så vart är ditt barn? ”Jo, jag var o letade efter henne i förrgår men hittade henne inte”, göd hans svar. Flickan har sedan en tid tillbaka flyttat från hemmet men dock utan att flytta in i ett annat hem. Hon har vad vi förstått sovit lite här och var, ibland på åkern, ibland hos nån granne. Men hennes beteende har stört folk. Hon har tagit majs på folks åkrar, härom dagen hade hon vridit halsen av en höna och på frågan om vad hon håller på med svarat med att hon ville ha kött. Hon har svårt att sitta still, vet inte vad som är ok och inte. Hon har blivit bortjagad. Folk skrattar åt henne, pekar på henne och slår henne.

Vi har pratat mycket om flickan här hemma. Funderat på hur vi kan hjälpa henne. Pastorsfrun har haft lite koll på var hon har befunnit sig. 

Idag morse kom pastorsfrun med henne hit till vår gård (där vi och pastorsfamiljen bor). Hon hade träffat flickan på en begravning. Flickan går tydligen från begravning till begravning, där finns mat. Och begravningar håller på i flera dagar. Flickan fick ett par skor av oss och en kjol av pastorsfrun. Hon gick med oss till kyrkan och var med mig och barnen på söndagsskolan. Det gick bra. Flickan var glad.

Det är nu kväll. Det regnar. Pastorsfrun kom just in till oss. Vi pratar om nästa steg. Var ska flickan sova? Hon kissar ofta i sängen, har vi någon plast vi kan lägga på madrassen? Vilka kläder behöver hon som är mest akut? Vi säger att vi måste ha tålamod med henne. Förklara för henne att hon ska ta hand om sina kläder. Visa henne en plats att ha dem på. Att vi ska berätta för vuxna och barn som kommer hit att inte skratta åt henne. Att de aldrig får slå henne. Vi pratar om hennes skolgång. Att hon behöver börja skolan. Att vi ska försöka ha henne under uppsyn. Vägleda henne. Det är mitt i kvällsbestyren och våra barn är trötta. Det hela känns lite kaosartat. Vi säger att vi får fortsätta prata mer sen.

Hela min kropp o själ vill öppna upp vårt hus och säga; flytta in till oss, bli en del av vår familj. Men mitt huvud tänker, är det det bästa? Hur skulle det fungera med våra barn? Tänk om hon nyper dem? Hon har inte lärt sig att ta hand om sin hygien som vi, hur skulle det funka att bo i samma hus? Vad händer när vi flyttar?  

Jag känner mig engagerad och samtidigt villrådig. Gud, vi vill vara dina händer, se med dina ögon och känna med ditt hjärta. Hjälp oss nu. Visa oss. Hur ska vi hjälpa denna lilla flicka? Ni där hemma, be med oss, tack.

Kram Nora 

Inlägget skrivet av klockan 06:22 den 21 februari, 2016

En liten bit på väg

För cirka tre veckor sedan dog en två- årig flicka i vår grannby Kidope av Brännskador. Hennes mamma hade kokat upp en gryta med mat till grisen och ställt bredvid elden. Hon gick ut ur köket och barnet var kvar ensam. Den lila flickan ramlade plötsligt och råkade sätta sig i grytan med den kokheta grismaten. Mamman hörde skriken och kom in. Hon rykte upp barnet ur grytan och tvättade huden. Hon och pappan i huset bestämde sig för att inte åka tillsjukhuset utan att behandla skadan hemma. De använde sig av honung och rått ägg och la på såret. Ingen smärtlindring fick barnet. På tredje dagen började barnet bli trött och de ringde efter en motorcykel som skjutsade dem till den närmsta vårdcentral. Sjuksköterskan där gav dem Panodil och sa att de kunde åka hem igen. Senare samma kväll dog flickan i hemmet. Jag hörde tidigt om att det var något barn som blivit brännskadat. Vår granne och vän pastorsfrun hade blivit uppringd dag 2 för rådgivning (hon är omsorgsansvarig i vår by). Hon hade rått dem att åka till sjukhuset. Dag 3 ringde pastorsfrun upp ordförande i Kidope igen för att höra om de åkt tillsjukhuset. De hade de inte, de hade förklarat att de inte hade några pengar, hon bad honom hälsa dem att de får ta hjälp av sina grannar, de måste till sjukhuset med flickan. Hon berättade om samtalet för mig och jag tänkte att jag och pastorsfrun kanske skulle åka dit imorgon. Tidig morgon dagen efter fick jag höra att barnet dött kvällen innan. 

Denna händelse berörde mig väldigt illa. Jag känner fortfarande skuld över att jag inte åkte dit. Jag känner stor sorg över att detta behövde hända och en ilska över hur föräldrarna kunde tänka så korkat och inte ta sitt brännskadade barn till sjukhuset. Jag och pastorsfrun åkte dit dagen efter begravningen för att beklaga sorgen för familjen. Det var fullt med kvinnor som trängdes på halmmattorna i husets vardagsrum. Männen satt utanför. Den uppdelningen gäller alltid på begravningar. Kvinnorna sjöng och några grät. Pastorsfrun ställde sig upp inne i det lilla rummet och beklagade det som hänt och ledde alla i en bön till Gud om hjälp och tröst. Därefter tog hon upp ännu en sång och det fortsatte som innan. Vi fick ett kort samtal med mamman och hennes närmaste kvinnor där på halm- mattan. Jag och pastorsfrun ställde frågor för att försöka förstå. Jag förstod inte men fick bättre insyn i hur de tänkte. Pengar var ett problem, även rädslan för att vad sjukhus personalen skulle säga då mamman tidigt förstod att hon hade gjort fel som inte hade haft uppsikt över flickan. Även grannarna hade rått dem att stanna hemma (skrämt upp med att personalen på sjukhuset skrubbar brännskador så huden försvinner ännu mer och det gör jätte ont).
Jag bestämde mig för att försöka göra något. Folk i byarna måste få högre kunskap om brännskador. Eldar finns i varje hem, små barn finns överallt. Små och stora brännskador sker hela tiden. Samtidigt fanns också en osäkerhet inom mig. Skulle jag verkligen klara av att undervisa om detta på swahili så att folk förstod? 

 

Förra veckan var min farbror och anestesisköterska Lennart här på besök. Jag hade berättat för honom om händelsen med flickan innan han kom och han nappade direkt på idén att försöka skriva ihop något enkelt material om brännskador för att undervisa folket i byarna. Vi hjälptes åt med detta och i fredags var vi på ett besök i byn Utengule och på vårdcentralen där. Även min chef och tandläkare dr Mchechi var där. Vi hade bett sjuksköterskan på vårdcentralen och byordförande att meddela folket i byn att komma till vårdcentralen kl tio på förmiddagen. När vi kom klockan nio blåste de i ett horn ut över byn för att kalla dit invånarna. Det samlades mer och mer folk. Några kom med träbänkar. Jag gick fram till kvinnorna i gräset och sa att de var välkomna att sätta sig på bänkarna. Bänkarna är för männen- svarade de. Jag försökte övertala dem men det gick inte. En tradition skriven i sten verkade det som. Jag satte igång att undervisa och det blev en bra stund. Jag tror att byinvånarna förstod mig och vad jag försöka undervisa om. Jag fick ny energi och tänkte att detta måste vi fortsätta med. Brännskador är ett viktigt ämne. Det finns sju vårdcentraler i stiftet. Let´s go! Och även fast denna kunskap inte kom den lilla brännskadade flickan till del betydde detta tillfälle mycket för mig. Och dagen blev för mig starkt sammankopplad med händelsen med flickan som dog.     

 
  

Inlägget skrivet av klockan 07:36 den 19 februari, 2016

Skratta inte åt mitt barn era fårskallar!

Varför skrattar ni åt mitt barn?!! Min ilska syntes igenom trots att jag försökte låta vänlig på rösten. Jag stod framför en lastbil med ca tio unga män   som nyss kört in på vår gård. Våra grannar hade köpt bräder som de kommit för att lämna. Jag hörde Alfred fortfarande gråta inifrån vårt hus. Vad hände, frågade jag? Jo sa de, pojkarna höll på och vända jord här bredvid och de fastnade med hackorna i rötter och sen blev han rädd för oss och sprang iväg! Jag förklarade att Alfred just kom inspringande gråtandes och sa att de pekar och skrattar åt honom. Nej, de gjorde vi inte, fortsatte de att ursäkta sig, han blev rädd för oss. Han är inte rädd för er, förklarade jag, men han känner sig utsatt och ledsen när ni skrattar och pekar på honom. Han och hans kompis stod här och ansträngde sig att vända upp jorden och ni skrattar och pekar. Jag såg allt från fönstret. Det är inte första gången människor omkring oss skrattar, pratar och pekar på oss. Kallar oss wazungu. Hur tror ni det känns? Tror ni att det känns bra inom oss? Vi är också människor, precis som ni. Vi blir ledsna när folk här i byarna pratar, pekar och skrattar åt oss på grund av att vi är vita. Fattar ni inte det era dumskallar? Tårarna brände i mina ögon. De hade tusen ursäkter och förklaringar. Verkade inte kunna förstå kärnan i problemet eller att kunna leva sig in i rollen. Liten och inskränkt värld och ingen utbildning, tänkte jag surt. De bad om att få säga ursäkta till Alfred. Jag gick och pratade med Alfred men han ville inte komma med. Jag förstod honom. Jag gick tillbaka till lastbilen och de bad iallafall att jag skulle hälsa honom och förklara att de inte menade något illa. Nej det förstår jag, sa jag, men det är ju det som är problemet. Att ni tänker i efterhand och inte kan leva er in i situationen. Tänk till i förhand nästa gång. Alfred blev snabbt glad igen och fortsatte leka med sina vänner. Tack Gud för våra grannbarn, tänkte jag. Där finns ingen skillnad på vit och svart. Men klumpen i mitt bröst satt kvar. Och mina tankar går till våra flyktingar i Sverige och den känsla de säkert har i bröstet. Känner sorg.

Inlägget skrivet av klockan 07:39 den 8 januari, 2016