Skratta inte åt mitt barn era fårskallar!

Varför skrattar ni åt mitt barn?!! Min ilska syntes igenom trots att jag försökte låta vänlig på rösten. Jag stod framför en lastbil med ca tio unga män   som nyss kört in på vår gård. Våra grannar hade köpt bräder som de kommit för att lämna. Jag hörde Alfred fortfarande gråta inifrån vårt hus. Vad hände, frågade jag? Jo sa de, pojkarna höll på och vända jord här bredvid och de fastnade med hackorna i rötter och sen blev han rädd för oss och sprang iväg! Jag förklarade att Alfred just kom inspringande gråtandes och sa att de pekar och skrattar åt honom. Nej, de gjorde vi inte, fortsatte de att ursäkta sig, han blev rädd för oss. Han är inte rädd för er, förklarade jag, men han känner sig utsatt och ledsen när ni skrattar och pekar på honom. Han och hans kompis stod här och ansträngde sig att vända upp jorden och ni skrattar och pekar. Jag såg allt från fönstret. Det är inte första gången människor omkring oss skrattar, pratar och pekar på oss. Kallar oss wazungu. Hur tror ni det känns? Tror ni att det känns bra inom oss? Vi är också människor, precis som ni. Vi blir ledsna när folk här i byarna pratar, pekar och skrattar åt oss på grund av att vi är vita. Fattar ni inte det era dumskallar? Tårarna brände i mina ögon. De hade tusen ursäkter och förklaringar. Verkade inte kunna förstå kärnan i problemet eller att kunna leva sig in i rollen. Liten och inskränkt värld och ingen utbildning, tänkte jag surt. De bad om att få säga ursäkta till Alfred. Jag gick och pratade med Alfred men han ville inte komma med. Jag förstod honom. Jag gick tillbaka till lastbilen och de bad iallafall att jag skulle hälsa honom och förklara att de inte menade något illa. Nej det förstår jag, sa jag, men det är ju det som är problemet. Att ni tänker i efterhand och inte kan leva er in i situationen. Tänk till i förhand nästa gång. Alfred blev snabbt glad igen och fortsatte leka med sina vänner. Tack Gud för våra grannbarn, tänkte jag. Där finns ingen skillnad på vit och svart. Men klumpen i mitt bröst satt kvar. Och mina tankar går till våra flyktingar i Sverige och den känsla de säkert har i bröstet. Känner sorg.

4 reaktion på “Skratta inte åt mitt barn era fårskallar!

  1. Sofia Bergholtz

    Vad jag känner med er. Förstår vad du skriver. Att som mzungu vara fritt villebråd att kommentera, peka på, skratta åt, det känns rent förnedrande. Det är en av de saker jag haft svårast att bemöta i Kenya. Allt från “ditt skinn ser ut som en flådd kanin”, till att få sin kropp, hår, näsa, rörelser… kommenterade. Det är klart att folk inte är medvetet elaka, bara obetänksamma. Men det är bra att du bet ifrån. En tankeväckande för dem också. Hoppas Alfred är ok nu. Tack för att vi får följa er berättelse här. <3 //Sofia

    Svara
  2. Elisabeth Ivarsson

    Förstår att de kändes i ett moders hjärta.Bra att du sa i från Jag tänker ofta på Alfred och hur mycket Anna tyckte om honom Men det är inte alla som har en famn att springa till när dom blir hånade tänker också på alla flyktingbarn som är så ensamma här i Sverige som inte har någon som försvarar dom.
    Hälsa Alfred
    Elisabeth

    Svara
  3. Kinga

    Bra Nora ! Bra rutet !! Men så arg o besviken man blir…..Pussa på Alfred !
    Idag satte jag upp detta blogginlägg i rummet där vi sjunger du vet, hoppas att det ska väcka funderingar o tankar över hur vi själva tänker….
    KRAM från mig <3

    Svara
    1. NoraNora

      Tack vänner för era kommentarer och uppmuntran. Toppen att du sprider vår blogg Kinga! Ja jag tror att det är många “wazungus” som känner igen sig i detta obekväma tillstånd som du säger Sofia. Det förändrar kanske inte så mycket att säga ifrån men inom en själv blir det stor skillnad tycker jag. Att stå upp för sig själv och de sina. Tack Elisabeth för dina tankar och vi får ta med oss detta vidare i möten med utsatta människor. Kram på er alla!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *