Skratta inte åt mitt barn era fårskallar!

Varför skrattar ni åt mitt barn?!! Min ilska syntes igenom trots att jag försökte låta vänlig på rösten. Jag stod framför en lastbil med ca tio unga män   som nyss kört in på vår gård. Våra grannar hade köpt bräder som de kommit för att lämna. Jag hörde Alfred fortfarande gråta inifrån vårt hus. Vad hände, frågade jag? Jo sa de, pojkarna höll på och vända jord här bredvid och de fastnade med hackorna i rötter och sen blev han rädd för oss och sprang iväg! Jag förklarade att Alfred just kom inspringande gråtandes och sa att de pekar och skrattar åt honom. Nej, de gjorde vi inte, fortsatte de att ursäkta sig, han blev rädd för oss. Han är inte rädd för er, förklarade jag, men han känner sig utsatt och ledsen när ni skrattar och pekar på honom. Han och hans kompis stod här och ansträngde sig att vända upp jorden och ni skrattar och pekar. Jag såg allt från fönstret. Det är inte första gången människor omkring oss skrattar, pratar och pekar på oss. Kallar oss wazungu. Hur tror ni det känns? Tror ni att det känns bra inom oss? Vi är också människor, precis som ni. Vi blir ledsna när folk här i byarna pratar, pekar och skrattar åt oss på grund av att vi är vita. Fattar ni inte det era dumskallar? Tårarna brände i mina ögon. De hade tusen ursäkter och förklaringar. Verkade inte kunna förstå kärnan i problemet eller att kunna leva sig in i rollen. Liten och inskränkt värld och ingen utbildning, tänkte jag surt. De bad om att få säga ursäkta till Alfred. Jag gick och pratade med Alfred men han ville inte komma med. Jag förstod honom. Jag gick tillbaka till lastbilen och de bad iallafall att jag skulle hälsa honom och förklara att de inte menade något illa. Nej det förstår jag, sa jag, men det är ju det som är problemet. Att ni tänker i efterhand och inte kan leva er in i situationen. Tänk till i förhand nästa gång. Alfred blev snabbt glad igen och fortsatte leka med sina vänner. Tack Gud för våra grannbarn, tänkte jag. Där finns ingen skillnad på vit och svart. Men klumpen i mitt bröst satt kvar. Och mina tankar går till våra flyktingar i Sverige och den känsla de säkert har i bröstet. Känner sorg.

Inlägget skrivet av klockan 07:39 den 8 januari, 2016

Trasiga skor

Vår dotter Klaras skor är alldeles utslitna och för små. Eller alldeles utslitna. Det beror på vem man frågar. Men enligt mig iallafall. Jag har slängt dem i papperskorgen flera gånger men sen tagit tillbaka dem. Våra grannars barn går i gympaskor som inte har någon framdel där tårna sticker upp som sandaler. Det kan man kalla utslitna. Det känns fel att slänga skor jag vet att de skulle kunna använda. Men det känns fel att ge bort ett par trasiga håliga skor. Som inte duger för oss längre men som duger för dem. Våra stora skillnader i förutsättningar blir så påtagliga. Obekvämt och jobbigt. Strutsmanövern lockar. Att sticka huvudet i sanden, låta skorna stå kvar i skohyllan och hoppas på en lösning framöver. Får se hur jag gör. Antagligen ger jag bort dem. Förklarar läget. Säger att vi har andra skor. De förstår nog. Men skulle säkert känna av skillnaden de med. Det är jobbigt att vara rik på pengar tänker jag. Men känner direkt skuld över den tanken. Det är väl mycket värre att vara fattig. Vi är dem vi är. Tack och lov har vi en Gud att kasta oss till. Rik som fattig. 

Hoppas ni har en god onsdag!

Kram Nora   

  

Inlägget skrivet av klockan 12:23 den 9 december, 2015

Hakuna Mungu kama wewe

I söndags döptes vår lilla Ingrid Anna Sandahl här i Nkunga kyrka. Det var en stor dag som gladde våra hjärtan. Hannes föräldrar är här på besök och var med på dopet. Roligt! Ingrid fick ett får i dop- present av dem. Som har döpts till Ulla. Tack! 

   
   
För ca en vecka sedan kom vi hem från en mycket givande EFS- konferens i Addis Abeba. Det var EFS medarbetardagar som går av stapeln vart femte år. Både barn och vuxna hade konferens. Vi var glada över att träffa våra missionärskollegor igen och andra EFS- are och våra barn visade stor förväntan och glädje över att träffa de andra missionärsbarnen.

 
Jag minns en av kvällarna när vi hade gudstjänst och kören/bandet tog upp en sång som jag genast kände igen. Det var samma sång som vi sjunger här i vår lilla bykyrka i Nkunga i Tanzania. Fast då på swahili. “Hakuna Mungu kama wewe” De sjöng sången på amarinja. Jag log i hela mitt inre och det blev en påminnelse för mig om hur vi är ett enat folk som lovsjunger samma Gud. Jag berättade om detta i söndags på gudstjänsten här hemma och jubel bröt ut bland gudstjänstbesökarna och vi stämde upp i sången tillsammans. “Hakuna Mungu kama wewe, hakuna na hatakuepo. Nimetafuta pote pote nimezunkuka pote pote nimetembea pote pote, hakuna na hatakuepo.” “Det finns ingen Gud som du, ingen ingenstans. Jag har letat överallt, jag har irrat runt överallt, jag har vandrat  överallt, men ingen ingenstans.” Jag kände ingen mig. Jag har också irrat runt, letat och prövat. Men har hittat den Gud som kan förvandla mitt hjärta. Som kan ge mig förlåtelse för de felsteg jag gör, som ger mig frid i själen, vägledning i livet. Som har planterat ett desperat sug, ett djupt behov efter att vilja följa Honom. Efter att få nudda vid hans mantel. 

Önskar er en välsignad dag,

Nora

Inlägget skrivet av klockan 06:38 den 19 november, 2015

Varför inte avsluta söndagsskolan med ett hot om misshandel?

Idag är det söndag. Jag och en kille som heter Christian har haft vår första söndagsskola ihop för barnen här i vår kyrka i Nkunga. Spännande minst sagt. Vi har suttit ner och planerat för detta och christians förslag för denna söndag var att undervisa barnen om hur man ber. Ja kul, tänkte jag och associerade till ett samtal kring var Gud finns och hur man kan prata med honom. Christian tänkte dock att undervisningen skulle handla om att lära barnen att utantill kunna rabbla de färdiga bönerna som används i kyrkan tex “Fader vår”. Det slutade med att vi bestämde att vi skulle göra både ock. Det var ca 15 barn som kom till söndagsskolan idag. Det blev en fin stund av sång o samtal. När det var slut och vi alla skulle gå tillbaka in i kyrkan sa Christian åt alla barnen att vara mycket tysta när de sen skulle gå in. “Och den som inte är det kommer jag slå hårt med en pinne!” Avslutade han med. Och sen gick alla. Tänk vilka ord att avsluta söndagsskolan med! Ett hot. Där man genom att väcka rädsla ska få barnen att uppföra sig. Jag blir så arg. Har de redan glömt hur det är att vara barn? Att barn har myror i kroppen. Hur tänker folk i denna kulturen egentligen? Jag tycker vi tänker så lika i så många grundvärderingar men inte i denna. Det är inte okej att slå barn. Punkt slut.  Oavsett vad de gör. Ingen kan rucka på denna min övertygelse. 

Jag hade ett samtal med en nära vän härom veckan om hur hjälpsamma och duktiga barnen här är. Jag frågade om det förekommer att barn lägger sig på marken o skriker, gnäller och vägrar tvätta sina kläder eller hämta ved? Hon svarade att “om något av mina barn skulle göra det skulle jag slå dem direkt med en pinne, och det vet de.” Jag tänker att jag skulle så mycket hellre vilja att mina barn visste att hur mycket de än skriker, gnäller och vägrar skulle jag aldrig slå dem. De får inte alltid som de vill men de behöver aldrig vara rädda för mig. 

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. (1 Joh 4:18)

Min kärlek är inte fullkomlig och jag har många brister. Men min övertygelse är stark. Usch! Jag känner mig arg. 

/Nora 

Inlägget skrivet av klockan 06:23 den 18 oktober, 2015