Tala ut!

Lovad vare Herren! Jag vill ta tillfället i akt och säga några väl valda ord….” Så låter det allt som oftast vid någon form av organiserad uppslutning här i vårt sammanhang i Tanzania. Även vid den minsta lilla enkla sammankomst med ett fåtal personer finns det officiella talet där som en obligatorisk del. Någon ställer sig upp och tar tillfället i akt. Och mest troligtvis följs detta av nästa persons tur att stå upp och ta tillfället i akt. Har tacket redan framförts kan man alltid tacka för tacket. Usch känner jag ibland. Så stelt och överformellt. Jag och Hannes kan då och då sucka o längta efter ”normalt umgänge” utan tacktal. Och småskratta åt tanken att efter en badmintonmatch i Göteborg med några kompisar ställa sig upp och “ta tillfället i akt och tacka för allas närvaro och stunden av gemenskap…” Men jag gillar det samtidigt. Dock kanske inte just under en badmintonmatch… Men det känns bra i mitt inre att få uttala min glädje och min tacksamhet. Och jag tror att det ligger en skatt gömd i dessa tal. Att uttala det man känner. Inte bara ta för givet att motparten förstår. Vi ska visa kärlek med handling men jag tror också det betyder något oss när vi uttrycker det vi känner i ord. Formellt eller informellt. Stående eller sittande. 

Jag kan inte låta bli att tänka på min kära morfar Per- Henrik, som nu är död, men som så länge jag minns alltid tog tillfället i akt vid någon form av firande eller uppslutning och fick till ett litet tal. Jag tror han hade hittat denna skatt. Låt oss pröva. 

Kram Nora 

Inlägget skrivet av klockan 03:03 den 14 oktober, 2015

Leva tillsammans

Kollektivboende. Det har varit min dröm länge. Att leva vardag tillsammans, men hur gör man? Inte nog med att få till en trevlig samvaro inom den egna familjen. Här i Tanzania har vi gett oss på utmaningen att leva nära ihop med en annan familj, den mycket härliga  tanzanska familjen Fungo med sex barn. Deras yngste pojke och vår Alfred är precis lika gamla. Vi har känt varandra i ca 8 år och har nu fått möjlighet att dela vardag tillsammans. Två separata hus med ett gemensamt kökshus i mitten. En relation som belastas med stora utmaningar men som på något underligt sett fungerar och upplevs så välsignad och Guda- ledd. Men oj vad olika vi tänker och beter oss ibland. Är det rätt att använda preventivmedel? Hur pass städat o fräscht ska det vara i kökshuset? Vem betalar för vad? Vem utför vilket arbete? Är det ok att vi sitter inne hos oss o äter ris och god linsgryta o annanas till kvällsmat och de sitter hos sig och äter ugali och gröna blad… igen..för de hade inget annat? 

Mitt i dessa svårigheter har vi, förutsättningarna till trots, hittat en gemenskap där likheterna regerar. De stora värderingarna är gemensamma och vår kraft hämtas från samma källa. Jag tycker jag ofta hör skratten eka mellan väggarna och våra barn har berikats med många syskon och vänner. 

Varje morgon när vi kommer ut o möts tar vi i hand o hälsar. Hur mår du? Hur har du sovit? Detta ständiga men fantastiska hälsande har blivit vardag. Vi äter också lunch tillsammans varje dag. De i familjerna som är hemma plus några andra som hör till. Ugali och mboga; som hos oss brukar vara bönor, gröna blad, ärtor eller vitkål. Enformigt (utan en negativ betydelse faktiskt) och oftast gott.

Våra vänner är vårt bollplank. En viktig nyckel in i den tanzanska kulturen. Vi är dem mycket tacksamma. Här nedan ett kort från år 2012. 

Kram Nora 

   

Inlägget skrivet av klockan 08:48 den 20 september, 2015

Ny förskolefröken och “mboga”

Vi har nyligen tagit avsked av Kristin Elmqvist och tackar för hennes stora insats här hos oss med barnen! Vi saknar henne.

Några dagar senare fick vi glädjen att ta emot Hanna Olander som ska vara barnens förskolefröken fram till jul. Varmt välkommen Hanna!

För två veckor sedan hade vi besök av tio pastorer i distriktet vi tillhör. De kom för att hälsa oss välkomna in i det gemensamma arbetet för människorna i området och för att gratulera till vår nya dotter. Det hade med sig en gåva till familjen. ”Mboga” sa de. Vilket betyder ´gryta´ eller ´grönsak´. Det var ett får. Dessutom dräktig. Fåret har inte blivit ´mboga´ utan har fått namnet Lisa och det är en härlig syn att se henne beta i gräset nedanför studsmattan i ljudet av barnaskratt. Vi ser med spänning fram emot lamningen!

Vi måste erkänna att vi har gått igång på detta med lantliv och vi väntar också kycklingar i vår äggkläckningsmaskin, driven på solel. När en av oss ändå är föräldraledig, varför inte passa på…?

Kram Nora!

Inlägget skrivet av klockan 05:24 den 23 augusti, 2015

Inspirationsresa

Förra veckan var jag, Hannes på en 4 dagars resa med 7 andra arbetare inom sydcentrala stiften. Vi besökte flera olika sorters verksamheter som angränsar till det som sker i och omkring Bulongwa. Resan började med tidig avfärd mot Mafinga och byarna Matanana och Buyingamila. Där träffade vi några svenskar som var inblandade i två olika barnhem samt ett skolbygge.  CCY Tanzania och Moyo kwa Moyo samt Liberty school med waldorf inspirerad pedagogik. Mkt spännande och imponerande. Drivna själar med ett smittande driv och öppna hjärtan. Se www.ccyTanzania.com samt www.moyokwamoyo.se

image

Efter en sval natt i Mafinga åkte vi mot neema crafts i iringa. På vägen stannade vi vid ett företag som säljer växthus och tillbehör.  De håller också i utbildning i modernt jordbruk. En avstickare men mkt inspirerande.
Väl framme i Iringa fick vi en guidad tur i deras workshop.  Oerhört inspirerande, läs mer på www.neemacrafts.com och handla gärna från dem.

Efter en natt i iringa så åkte vi till ilula orphan program i just Ilula. Ett center inriktat på stöd för utbildning och stöd till vårdnadshavare. Väldigt välstrukturerat och välplanerat. Dit åker vi nog igen för att lära oss mer om hur det går att strukturera verksamheter som dessa. 

image

Tack Berit för din tid med oss! Se www.ilulaorphanprogram.org

Efter Iringa bar det av mot Mufindi och Foxes NGO. Ett center nästan lika avlägset som Bulongwa. Uppbyggt som en by där barn bor i familjer med personal. Skolverksamhet och även en hel del hälsovård. Vi var lite sena i vårt schema så hann inte stanna så länge men jag tror också detta är ett ställe vi skulle kunna lära oss mkt ifrån.

image

Tack Jenny och Geoff! Se www.foxesngo.blogspot.com för mer info.

Efter Mufindi åkte vi mot södern, sov en kort natt i Makambako för att vid fyra hugget på morgonen åka mot Tukuyu innan den värsta trafiken.
Väl där träffade vi personal på Africa Bridge. De jobbar med att stötta Kommiteér i byarna runt Tukuyu, varje by skall ha en statlig Most vulnerable children committee och de får stöd av Africa Bridge genom bland annat en Kobank,  hönsprojekt och utbildning. Spännande var att de hade tidigare drivit ett barnhem men efter statens riktlinjer valde de att lägga ner detta och istället stötta de familjer som fanns kring barnen. Stöd till fosterfamiljer. Se www.africabridge.org

image

Sista anhalten var i vårat distrikt men i ett annat kyrkligt stift, Matamba. Ett fantastiskt möte med de engagerade hjältarna där.

Överlag var resan oerhört givande och nu återstår att sammanställa det vi lärt oss och att försöka få det in i praktiken. Jag är oerhört glad att kunna jobba med detta och tror på det jag gör. Ibland är det motigt men oftast handlar det om att det går så långsamt. Tålamod är bra att ha.

Allt gott / Hannes

Mållös

Tanzaniansk vardag igen. Fint. Tiden rullar på. Barnen har kommit igång med ny förskola med fröken Kristin Elmquist, Hannes jobbar och jag är mammaledig. Solen är här och dammet börjar yra. Torrperiod. De första morgonstrålarna gör mig mållös. Det är sagolikt vackert.  Egen tid! – tänker jag när jag på morgonen går ut för att hämta ved och stannar upp några sekunder för att andas in allt det vackra.     Vår älskade Ingrid är snart 2,5 månader. Jag berörs av hennes blotta väsen och känner sådan glädje av att få vara med. Hon gör mig mållös. Hennes kropp ropar: Hjälp mig, älska mig, lämna mig inte. Jag tänker. Hur kan denna vackra sårbara och helt beroende lilla människa anförtros två så bräckliga famnar? Min tacksamhet saknar ord. Jag ska finnas där för dig så länge jag lever. 

 I förrgår var jag med Kebnekaises förskola på marknad i grannbyn.    

  När vi gick tillbaka mot bilen passerade vi en försäljaren som bland annat sålde strumpor. Jag valde att köpa ett par till Alfred. De kostade 1400 tsh (ca 6 kr) och jag hade bara 1500 tsh och han hade ingen växel. Han tittade upp på mig och sa trevligt men rakt “Vad är 100 tsh för dig?” Jag blev lite paff. 40 öre. Vad skulle jag svara. Kände mig mållös. Såklart betydde det ju inget för mig. Och antagligen betydde det något för honom. Ok, jo visst, ingen fara, behåll växeln sa jag. Vi gick därifrån men hans ärliga och raka fråga fanns kvar inom mig. Mitt i prick. Om alla försäljare på marknaden skulle ge mig den frågan när jag handlade av dem skulle jag nog gå hem utan några pengar alls. Mållös. 

Varma hälsningar, Nora

Inlägget skrivet av klockan 12:26 den 9 juli, 2015